Aftonbladet – 13 september 1872, sida 2

hopvridet i en tjock fläta, hvaröfver hennes lilla hatt behagfullt hvilade. Ofvanpå sin enkla klädning af tryckt musslin bar hon en gommarkappa af gvart siden och de små händerna voro slutna i vackra, väl sittande handskar, Hon var en förtjusande, liten varelse, just sådan som en man af Frank Scorriers natur — en man full af fysisk kraft, mod .och styrka, kunde egna en beundran som närmade sig tillbedjan. De sutto tysta bredvid hvarandra — tysta, så till vida som språket fordrar ord, men deras blickar, som de med lågande vältalighet fäste på hvarandra och de ömma handtryckningar de vexlade i skydd af plaiden, hvilken Frank kastat öfver sin älskades axlar, sade tydligt huru djupt de båda kände smärtan af det förestående afskedet. Båtkarlens löfvade fem minuter hade utsträckt sig till femton, då de ändtligen kommo ombord. Vakthafvande officern förde artigt handen till hatten och ledsagade dem genom en massa menniskor, som knnffades och trängdes om hvarandra, och efter en stand hade han lyckats föra sina följeslaPer till aktern af fartyget. 1 till er vorp snart inne ranks lilla, luftiga hytt med slå bokhylla dvakför goffan och en krok i väggen midt emot, der Ellens porträtt skulle hänga, på det att hans blick alltid måtte få Lvyla derpå, så fort han vaknade. De gingo in i salongen; der jang vankade några passagerate af och än, med ett Wlseende göm om de hade öf vergifvit allt hopp om ordning och trefnad på resan, Officern gaf derpå, med en viss stolthet, noga detaljerade upplysningar om alla beqvämligheter och goda, anordningar ombord samt talade så lätt och skämtsamt om deras förestående resa, att Ellen kände sitt mod åter växa och bannade Frank vänligt för den dystra teckning han gjort af ett emigrantskepp samt hviskade ömt att den önskan hon alltid hade känt att nu genast följa honom, hade blifvit änpp starkare 80