Aftonbladet – 13 september 1872, sida 2

mm —— båda älskandes förslag att de nu genast skulle gifta sig och tillsammans kämpa emot lifvets vidrigheter, Han hade ettlångt,förtroligt samtal med Frank, hvarpnder han öppet sade denne, att förrän han förvärfvat sig en säker ställning i verlden — en plats, på hvilken han genom egen fit och duglighet kunde vinna bergning — kunde Ellen icke bli hans hustru, och det var efter en fortsatt, längre rådplägning, i hvilken de alla tre deltogg, som Frank Scorrjer hade fattat sitt beslut att samla ihop en så stor summa han förmåde, sedan affärerna efter hans far blifvit ordnade, och emigrera till Australien. Han var ung och frisk och full af hopp; som han sjelf tyckte, just rätta mannen för att göra lycka i ett land, hvilket erbjöd så lysande tillfällen för op nittig och ihärdig arbetare. Inom några få-år, kanske månd: der trodde han sig varai en tillräckligt oberoende ställning, för att åter resa till England, af mr Womersley fordra uppfyllande hans löfte, och föra Ellen som sin maka 1 det pya hemmet i det fjerran landet. Ellen gaf sitt samtycke, väl under tårar men på samma gång full af förtröstan och hopp. Frank var hennes ungdomskärlek och hennes tillit till honom var fullkomligt obegränsad. Allt blef således i hast afgjordt; Frank sålde gården, realiserade nåra hundra pund sterling och tog biljett på et goda skeppet Jason, destineradt till Melbourn, och Ellen hade i sällskap med sin morbror kommit till Gravesend föratt säga honom sitt sista farväl innan resan, i De hade tillsammans tagit rum på värdahuset och hon var nu på väg till skeppet, för att se den lilla hytt, hvilken under så många ensliga veckor skulle bli Franks hemvist. Döt kunde förtjena att se henne, der hon satt, vid sidan ar sin trolofvade, madan båten, rodd af kraftfulla armar, raskt klöf den glittrande vågen — en fin och smärt, ung flicka med djupblå, tänkande ögon, och jäst mörka, rika håret enkelt struket bakom do spib, väljormpde frongn och I nacken