Aftonbladet – 13 september 1872, sida 2

cc som icke frukta hvarken för sol eller regn. Frank Scorrier var tjuguåtta år gammal och stod i afseende på jordiska egodelar nu nästan på samma punkt, som då han kom till verlden. Så länge hans far lefde och han blott hade sina nöjen att sköta, hade ban roat sig med. att litet tillse egendomens skötsel, hvilket han kallade att vara landthushållafe; för öfrigt öfverlemnade han sig åt de landtlifvets förströelser, hvaraf alla årets tider öfverflöda, hvilket han kallade att han hvilade upp sig. Grannarna på orten sågo dessa hans båda sysselsättningar i en annan dager. . De sade att Frank Scorrier var en sorglös lätting, hvilken så länge han hade nog för att äta och dricka, ett trefligt hem och vackra klär der, ej egnade någon tanke åt framtiden, utan tog dagen som den kom. De misstogo sig likväl. Om en ung man har det ringaste anlag till duglighet, så skall detta otvifvelaktigt utvecklas, då kärleken först vaknar i hans hjerta. Frank Scorrier hade spelat croquet med prestens döttrar och närmaste egendomsherrns niecer; han hade kring majstången och på juldanser svängt lusteligt om med ortens unga förpaktardöttrar och en gång blifvit så betagen vid åsynen af den sköna lady Diana Pysent, hvilken han på en bal på stadshotellet hade sett högst uppe bland noblessen, vid salens öfra sida, dit ej han vågade tränga sig, att han under två hela dagar trodde sig vara träffad af kärleken. Huru skrattade han ej åt detta sitt misstag, då han sedan verkligen angreps af denna försåtliga sjukdom. Liksom de flesta unga män, hvilka lyckats bibehållg sitt hjerta friskt under de första fem och tjugu åren, led Frank bittra qval, då han slutligen på allvar fick erfara kärlekens makt. För honom betydde Ellen Wynne detsamma som hela verlden; Som henne fanns ingenting, Han gick nu som förr och tittade på landtbruket, men med hufvudet faun . tankar på Fllen Wyppe. Skulle hon en gång vära:gas bli herraKar