Aftonbladet – 12 september 1872, sida 3

Bättegångsoch Polissaker. Mordet å enhet Iamdblad. Wenersborg den 10 Sept. I enlighet med beslut, som förut refererats, företog nu Nordals häradsrätt till fortsatt handläggning ransakningen angående för mord genom förgiftning häktade och tilltalade hemmansegaren Sven Olsson och hans hustru Hedda Lindqvist från Kappebo på Dalsland. I sista referatet härom omnämndes, atttilltalade Lindqvist, som vid den då hållna ransakningen uppgifvit, att hennes many: tilltalade Sven Olsson, vore den, som; begått ifrågavarande brott, sedermera, någon dag efterj ransakningen, för fängelsedirektören afgifvit den bekännelse, att jemväl hon, dock på Sven Olssons instiftelse, gifvit Lundblad in arsenik. Lindqvist blef nu enskildt upphemtad och af rättens ordförande hörd, dervid hon berättade: att då hon sistl. annandag pingst på eftermiddagen sysselsatte sig med att sönderkrossa en bit arsenik, som hon fått af en grannqvinna för att gifva en sjuk ko, Sven Olsson kommit tillstädes och blifvit underrättad om hvartill arseniken skulle begagnas, dervid han genmält: -det skall bli osanning för den skall moster ha för allt det elaka hon har varit-, och då tilltalade Lindqvist yttrat farhåga för att moster kunde dögenom en sådan behandling, hade Sven Olsson yttrat: det är inte farligt för det är så lite; att Lindqvist derefter på sin mans befallning uppkokat vatten, hvarmed hon fyllt en kopp och deruti blandat den sönderstötta arseniken, hvarefter Lindqvist bringat -moster den sålunda sammansatta giftdrycken, hvilken förtärde alltsammans med undantag af en liten tår-, som Lindqvist hällt ut; att aflidna Lundberg, hvilken under sin sjukdom icke yttrat några misstankar om den förtärda giftdrycken. några timmar derefter börjat att kräkas tidt och ofta; samt att, i fråga om den berättelse Lindqvist vid sista ransakningen afgifvit, att Sven Olsson tredjedag pingst på morgonen, då Lindqvist, efter sysslande i ladugården, inkommit i stugan, haft de yttranden, som äro omnämnda i sista referatet, Lindqvist fortfarande vidhöll hvad hon då om Sven Olsson berättat, med tillägg, att Sven Olsson på pingstaftonen, efter att ha varit borta hela den dagen, hemkommit och haft det yttrande: -nu må du tro jag allt har skaffat mig-, utan att tydligare omtala hvad han dermed menat, men Lindqvist förstod dock att han menade arsenik. Sven Olsson, som derefter upphemtades, bestred fortfarande åtalet samt åberopade till sin oskuld himmelska vitnen; och då han tillvitade Hedda Lindqvist det oriktiga i att vilja så oskyldigt belasta honom med ett brott, som endast hon men icke Sven Olsson förorsakat, svarade Lindqvist gråtande: du har alltid varit vid orättvisan och derföre är du det äfven nu. Alltid har du hållit mig till ett fotetrö — hade du ej varit så hade jag ej varit i detta elände. Sven Olsson vidgick likväl; att han vid ett samtal med annan person om Lundblad. innan denna blifvit förgiftad, yttrat, såsom i målet blifvit omvitnadt: det är väl ingen synd att ge gamla kärringar lite, men med detta yttrande hade han dock icke haft någon mening. På åklagarens förmaning att Sven Olsson gjorde bäst i att erkänna, emedan i grafven troligtvis ännu finnes flera af Sven Olssons slägtingar. som, enligt sägen, ljutit enabanda död som Lundblad och hvarom tvifvel vore underkastadt, att Sven Olsson icke eger kännedom, afgaf Sven Olsson dock nekande svar och sade sig vara oskyldig såväl i det ena som andra fallet; och då åklagaren begärde uppskorf för vidare efterspaningar och inkallande af flera vitnen, uppsköts målet till den 61 denna mna. W. 1. T.