Aftonbladet – 12 september 1872, sida 2

het med en bättre och förståndigare man än mig. Till hvilket allt Lina lyssnade utan att säga ett enda ord. Har ni slutat? frågade hon med högst osäker stämma. Jag har intet mer att säga, svarade han sorgset. Men jag har det, sade Lina, stannade, vände sig hastigt om och såg på honom. Ni har återgifvit mig friheten, säger ni, och jag är er högeligen förbunden derför, fortfor hon, men tillåt mig underrätta er om en smäsak, som möjligen torde intressera er. Om någon i denna dag skulle göra mig till drottning öfver hela detta glada England, och ni stode som en tiggare vid porten till mitt palats, skulle jag taga er hand och visa er för allt folket och säga: Detta är den man jag älskar, och i mina ögon är han den ädlaste och bästa bland alla menniskor på jorden. Vörden honom. Och så skulle jag sätta en stor guldkrona på ditt älskade hufvud och vi skulle sätta oss upp på två gyllene troner, och afskaffa inkomstskatten och lefva lyckliga i många, många år, du käre, älskade, gamle Gustavus. Med dessa ord slog hon armarne om hans hals och kysste honom gång på gång, och gret och skrattade på en gång, på det löjligaste sätt i verlden. Och du skall kunna glömma det sätt hvarpå jag behandlat dig? sade han, min egoism och dumma inbilskhet och fåfänga, och du vill hafva mig, så fattig jag är? Sade jag inte att jag skulle kurera honom! utbrast Lina, och såg sig omkring, som om hon velat kalla det omgifvande landskapet till vitne till sitt löfte. Gus, om du vore fattig som en kyrkråtta och svart som en sotare, så ville jag hafva dig ändå. Och låt oss nu gå hem: jag börjar finna det kyligt. De gingo hem, och, oss emellan sagdt, tviflar jag på att i Hennes Britiska Majestäts stater den dagen fanns ett lyckligare par än dessa båda. Slut.