Aftonbladet – 12 september 1872, sida 2

plockar några af dessa söta förgätmigej, och jag ror öfver dit och plockar neckrosor, och så skola vi binda en bukett, hvartill ingen sett maken här. Ön låg blott några få famnar från land, och nästan blott ett ögonblick sedan Hetty stigit ur båten, stod Lina på stranden midt emot. Hon steg ut på en trädstam, som låg halft på stranden, halft hängde öfver vatt net, och drog med all makt på vattenliljornas sega stjelkar. Huru går det? ropade Hetty. Mycket bra, svarade Lina. Det här trädet är som en liten brygga, så bra att stå på, fast litet osäkert. Vattnet är visst djupt här, och blommornas stjelkar äro så hårda. Men den här stammen börjar röra sig! Oh, Hetty, Hetty! den går undan mina fötter! Hjelp! Hjelp! Håll dig fast i pilgrenen der! för Guds skull håll fast! jag skall springa efter hjelp!ropade Hetty, och Lina lyckades med svärighet fatta i en gren, som hängde ned öfver vattnet. Skynda dig, sade hon; jag kan inte länge hålla mig uppe, och om jag skulle svimma — Hetty rusade upp från stranden och ropade: Eld! eller: Mördare! eller något lylikt, af full hals, och en herre kom också springande emot henne, seende sig häpen omkring åt alla håll. Gud vare lof! — lord Oaklands! ropade Hetty flämtande. Kom, kom! Ser ni Lina lerborta! Rädda henne! Skynda, skynda! ser ni benne ej? Ser ni henne ej? Lord Oaklands såg visserligen Lina halft sjunkande uppehållen af sina vida kläder, ned båda händerna hårdt slutna omkring vilgrenen, hufvudet lutadt tillbaka och det leka förskräckta ansigtet belyst af solen. Lord Oaklands såg henne, och det är med ljup smärta jag nedskritver detta faktum, don var visserligen ingenting för honom; tennes lif var naturligtvis ej af hälften så nycken vigt som hans. Dock är det något nom mig, en fördom möjligen, som gör att ag finner det beklagligt att nödgas, sanninren likmätigt, tillstå att lord Oaklands såg ienne, och dock stod alldeles stilla der han Tar. Lord Oaklands! är ni galen eller dröm