Aftonbladet – 11 september 1872, sida 2

tetgjort hvar och en annan, mindre härdad än Lina, som visade ett förundransvärdt lugn. Fröken skulle utan tvifvel hafva svarat Lina någonting alldeles förkrossande, om hon bara kunnat hitta på hågot; men hon kunde ej för sitt lif begripa hvad hon skulle svara, och rädd att komma i en ordstrid, dår hon ej var viss om segern, iakttog hon en imposant tystnad, som räckte ända tills de hunno hem. Hennes tankar voro emellertid icke sysslolösa. Liksom sin bror, började hon inse att hon misstagit sig om Lina, och hon började tro att den mest politiska plan, skulle vara att byta om taktik och behandla på ett annat sätt den som blifvit så upptagen af ortens förnämsta förnämiteter. Också — det roade Lina icke så litet — började fröken efter balen att hasteligen mjukna upp, och Lina, som ej var begåfvad med mer än! den vanliga portion oskyldig elakhet, som i allmänhet utmärker damernas handlingssätt emot hvarandra, mötte henne gerna på halfva vägen, och mottog med stor glädje den erbjudna olive: grenen. Till sin stora förtviflan fann Gustavus att Lina började behandla honom med den allra största vanvördnad och likgiltighet, betraktande hans vanmäktiga försök att återtaga sin öfverlägsenhet och bringa henne tillbaka till hennes forna ringhet och öda mjukhet, med det halft välvilliga, halft medlidsamma,-beskyddande småleende, hvarmed man följer ett barns första försök att gå. Och Gustavus, som för att återvinna hennes gunst, slutligen hade stigit ned från sin egen värdighets omätliga höjd i en grad, hvarom han aldrig förr kunnat drömma, och som fann att till och med denna nedlåtenhet alldeles icke beaktades, sökte tröst hos hästar och hundar, eller satt i hela