Aftonbladet – 11 september 1872, sida 2

Ja, svarade lorden med en mycket melankolisk blick; huru ofta ser man den mask som tär på rosenknoppens lif? Lina måste stanna för att riktigt få skratta ut. Nej, lord Oaklands, sade hon, var barmhertig och säg inte sådana saker. Rosen. knoppen? Hvem är det som är rosenknoppen? Är det ni? Ni en rosenknopp! Ha, ha, ha! Nej. låt oss sitta ned här; er poetiska id6 har alldeles öfverväldigat mig. Lord Osklands såg litet flat ut när han tog plats bredvid henne, och Lina, som något länge dolt sitt ansigte i näsduken, lyc. kådes slutligen antaga en min af nästan öfvermenskligt allvar, och anmärkte med mycken högtidlighet att det var mycket varmt, hvarpå lorden svarade: ja, i sanning. Och derpå uppstod tystnad. Fröken Wynford, sade slutligen den unge ädlingen, jag har — ah. — något — att — att —. Här stannade han och började syssla med knappen på sin handske. Att äta? sufflerade Lina hjelpsamt. Nej — nej — inte alldeles, svarade lorden med stor värdighet; jag har något att säga er, fröken Wynford. Ah! sade Lina och bröt af en ormbunke, som hon beundrande betraktade: nåväl? Fröken Wynford, ni — ni kan ej annat än — än hafva förmärkt att ni — att jag — med ett ord, att jag älskar er! stammade lorden, afslutande meningen med förtviflad brådska, och började i nästa ögonblick tala mycket fort. Jag älskar er, fröken Wynford, uppriktigt och trofast, jag bedyrar det. Jag — hm — kan erbjuda er rikedom — hm — rang, och med ett ord allt som gör lifvet afundsvärdf, och — v (Forts)