Aftonbladet – 11 september 1872, sida 2

förde henne med sig till bågskjutningsba aan, der hon förnämligast utmärkte sig ge vom sin ihärdighet att aldrig träffa målet sQ, Lina, du trolösa, hvarför har du öf vergifvit Gustavus ? frågade Hetty Ber nard, en af vänipnorna. Jag förstår dig ej, sade Lina ochsågs töttut Se dit, sade Hetty; nej inte der — bredvid markören. Lina följde riktningen af Hettys blick. och fick se den olycklige Gustavus stödd mot en pelare, med utseende af djupaste menniskoförakt. Ensam och öfvergifven! deklamerade Hetty, men Lina vände sig bort, och det var med en mycket allvarsam min hon mottog lord Oaklands erbjudna arm. Skola vi draga oss undan allt detta stoj. fröken Wynford ? frågade han, och utan att ens höra på hvad han sade, följde hon honor: nästan mekaniskt. Detskall finnas en inte så liten sjö här i parken, fortfor han, på andra sidan om de der planteringarne, tror jag. Jag. föreställer mig att man der kunde få: litet frisk luft och en svalkande vind, som just nu kunde behöfvas. Ni ser litet blek ut. Åh nej, svarade Lina, jag känner mig alls inte blek. Hur är det att känna sig blek? frågade lord Oaklands, skrattande. Är det att känna sig olycklig och nedslagen ? Jag förmodar det, sade Lina, men jag har verkligen så obetydlig erfarenhet deraf, att jag ej kan säga det. Om min beskrifning var riktig, sade lorden med en rörande suck, så känner jag mig verkligen mycket, mycket blek. Verkligen? sade Lina oskyldigt; ni ser ej så ut, men att skenet bedrager, har ju blifvit till ett ordspräk.