Aftonbladet – 9 september 1872, sida 3

på det här viset! Beställde en klädning — kom inte ihåg att nämna det till mig! Nå, det är ingenting vunnet med att bli utom sig, för det, Ödmjuk — tacksam — upptagas bland adeln — åh, dåt är både ynkligt och löjligt! Lina kastade sig på bädden och gret och skrattade om hvartannat en stund. Derpå steg hon upp, helt förfriskad, och svalkade ögon och kinder rikligen med kallt vatten, tills hon kände sig, som hon sjelf sade, färdig till hvad som helst. Hör på, min kära Caroline, sade hon högtidligt till sin bild i spegeln, var nu inte enfaldig. Här är du, en fattig faderoch moderlös flicka, ömt vårdad, älskad och — och försörjd, och tycker du ej att du är bra elak och otacksam, som morrar och biter, likt frökens lilla pudel, bara någonting rör din dyrbara värdighet? Uff! Jag riktigt blygs för dig, Carolina. Stig in! Det knaekade nemligen på dörren, och när Lina öppnade den, inträdde fröken i full middagsparyr. Åh, jag — jag kom för att få se den klädning ni talade om, miss Wynford, sade hon och satte sin pince-nez på näsan. Jag måste bedja Om ursäkt för min missplacerade omtänksamhet. Jag visste inte förrän i morgse, att er garderob var så väl försedd. Åh, tala inte deroms, sade Lina muntert, och tog upp något ur sin kappsäck. Se här är klädningen, tillade hon och bredde ut den på sängen. Fröken uppgaf ett svagt anski; hon måste sätta sig ned. (Forts)