Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

hernes till sist, emedan det egentliga intresset väl numera ligger koncentreradt kring dessa två. Efter hemkomsten från kontinenten tillbragte de sin tid, dels på Brackenburn, dels i London, men dock meatadels på rörlig fot och icke synnerligen länge på något ställe. ty William Treherne hade ej blifvit fullkomligen återställd från faliet på Mont Blanc och den sjukdom som deraf blef en följd, och fastän han icke egentligen kunde kallas en invalid hade han dock emellanåt sådana plågor, att han noga måste undvika utsätta sig för de engelska vintrarne. Vid de tillfällev, då de rheumatiska affektionerna hårdt ansatte honom, ställdes Elfridas kraft och tålamod på svåra prof, ty då framträdde hans egoism och dåliga lynne i den bjertaste dager, men det paktadt har han aldrig upphört att älska henne alltsedan de begge i det lilla värds huset i Chamoni för andra gången firade sin bröllopsdag, och när en qvinna vet att hon är älskad, kan hon fördraga mycket. De hafva inga barn och för Elfrida är måhända detta bäst, i synnerhet som hennes man efter all anledning icke kunnat blifva en ömsint fader. Friden och lugnet äro dock bofasta inom deras hem, TWfridas äldsta syster Mary, som under denna tid varit hemma på besök från Indien, hade uti systrarnes gemensamma vård anförtrott sina barn, och Elfrida kunde således när hon ville se de små omkring sig. Fastän de icke stodo henne så nära gom hennes eget barn, så höllo de dock vid makt den moderskärlek, som en gång flammat i hennes bröst och vid hyars milda låga hon tände hoppet att i himlen återförenas med sin lilla älskling. En afton för icke länge sedan då William Treherne efter eni plågor tillbragt dag, hyi