Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

Och hvarför det, min dyra vän ? frågade han. Derföre, sade hon, att om jag bure ett tecken som häntydde på min kärlek för George, skulle kanske du ej tro att jag vore mäktig hysa en annan känsla, Wil liam, om jag varit förlofvad innan jag gjorde din bekantskap skulle du måhända icke bry dig om att jag bar den, ty du skulle då ej ansett för omöjligt att jag kunde fästa mig ånyo. Försök att så tänka på min kärlek för George Treherne, som hade den varit till innan vi sågo hvarandra. Ja det gör jag äfven, du dyra, svarade han, och om minnet deraf någon gång flammar upp, är det blott för att med förebråelser påminna mig den roll, jag sjelf spelat i detta drama. Låt mig bevisa uppriktigheten af mina tankar, genom att sätta denna ring på din hand och, dyraste Elfrida, låt den för hvarje gång du ser derpå erinra dig, inte allenast att du älskat George Treherne, utan äfven att din man vet det och af sitt innersta hjerta förlåtit dig. Hon förmådde icke svara, utan kastade sig endast gråtande i hans famn, Han uppfattade hennes tårår såsom ett uttryck af sorg och sade: Elfrida, min älskade, tåliga hustru, ån som ufstätt så många lidanden genom mitt häftiga lynne, säg mig att du inte känner dig alldeles olycklig, att jag åtminstone under de sista åren egt förmågan att i något afseende göra dig nöjd med din lott. Den ömhet som låg i dessa ord rörde Elfrida djupt. Hon höjde hufvudet från hans bröst, upplyftade sina tärfyllda ögon, som skimrade likt diamanterna i armbandet, och svarade honom under kyssar: Ja, min käraste William, jag är mer än nöjd, jag är lycklig, Mot ingenting vill jag