Aftonbladet – 6 september 1872, sida 3

lade på soffan i Elfridas sängkammare, drog han till sig det skrin, hvari hon förvarade sina smyckon, och i brist på bättre sysselsättning började han genomleta dess innehåll. Klenoder funnos derifjust icke många, ty efter sitt giftermål hade hon mottagit hå och ajelf icke kännt någon håg att öka deras antal. Smyckena utgjordes för det mesta al födelsedagspresenter, men ypperst bland dem alla låg dock George Prehernes bröllopsgäfva, lika blixtrande som den dag han fästade den på Elfridas arm. William sökte lika litet att undvika dess betraktande, som att afvisa det dermed förknip pade minnet, Han tog armbandet, vände det än bit än dit mot ljusskenet, för att bättre se diamanternas gnistrande, och sade: Bå sannt jag lefver, Elfrida, jag någonsin sett ett vackrare armband, du borde bära det oftare, det är det dyrbaraste smycke du ;har. Hon svarade ingenting härpå, utan böjde sig endast djupars ned öfver sitt arbete. Emellertid fortfor han att granska innehållet af skrinet och tog deribland äfven opp den smaragdring hon förr ständigt brukade bära. : Frida, sade han, denna ring nyttjade du alltid förr, hyarför har du lagt af den? Stenarne äro charmanta, och ingenting pryder en liten hvit hand så väl som smaragder — låt mig sätta den på ditt fingor. Nu var hon nödsakad att svara veh flyttande gig nära intill honom, sade hon med dämpad röst under det bon med sin klara, rena blick såg upp i hans ansigte: Min käre William, den ringen fick jag af din kusin då han ämnade resa till Oanada. Jag bar den för hans skull, för din skull har jag lagt hort den;