Aftonbladet – 6 september 1872, sida 2

Äro de ganna, Elfrida? sade han enträget, säg, älsklinglz Ja, William, det äro de; jag ser ait ån nu älskar mig och det manar mig att hålla dig kär tillbaka. Jag tror jag alltid skulle hafva gjort det om... om... Om hvad, min Frida?z Om du alltid hade behandlat mig såsom on, William. Elfrida, har du så glömt din kärlek för George? Flammor af purpur spredo sig öfver hela hennes ansigte och hals, men genom tårarne trängde sig en klar blick ur hennes på honom stadigt fästade ögon. Nej, William, jag kan inte bedraga dig, jag har inte glömt den; dertill har tiden ännu varit för kort och denna känsla utgjorde en del af mig sjelf. Då hon såg ett moln af smärta, som härvid lade sig öfver hans ansigte, tillade hon med ömhet: Men jag har uppgifvit den för alltid, Jag skulle inte för en verld vilja åter känna mig beherrskad deraf, min högsta önskan är att både han och jag skall kunna glömma. Käre William, jag ville inte, äfven om jag kunde, ändra mitt nuvarande öde; det är inte längre någon i hemlighet närd och otilllåtet hyllad kärlek, som står mellan mig och min make, och om du med huldhet vill bistå mig i min sträfvan, skola kanske den dag en gång randas, då jag glömt att en sådan någonsin förmörkat mitt lif. Och skall du under tiden vara lycklig, Elfrida? Jag skall åtminstone känva mig nöjd, svarade hon lugnt. Ack, käre William, yredgas inte och var ej sorgsen för det fram farna. Om jag inte älskat George så som jag glorde, hade våra bjertan kanske aldrig