Aftonbladet – 6 september 1872, sida 2

Nan döde veckor i Chamoni och William var nu så mycket på bättringsvägen, att han tryggt kunde öfverlemnas i hustrung vård till dess han skulle blifva istånd att med henne resa derifrån. Innan de skildes åt blef det öfverenskommet, att så snart Treherne återkommit till England, de skulle besöka Brackenburn och tillbringa julhelgen derstädes. De skulle dock icke lemna kontinenten genast. William var ännu invalid och skulle nog förblifva det någon tid, men han föreslog att då han åter kunde röra sig obehindradt de skulle göra en tur genom Italien och sedan vid jultiden inträffa i Brackenburn. Äfven Douglas Cameron vän tades då dit för att sluta sig till den öfriga familjen. Då William Treherne skakade doktorns hand till afsked, sade den senare skämtsamt: Var nu rädd om min lilla flicka, Tre herne. Svärsonen svarade mycket allvarsamt: Nu hyser ni väl ingen fruktan att an förtro henne åt mig, sir, ni behöfver ej göra det, ty jag skall skydda henne med mitt eget lif. Nej, min käre William, jag är inte orolig,, var svärfadrens svar, er gemensamma lycka ligger i försynens och edra egna händer. Gud välsigne eder, mina barn! Då de båda makarne deppa afton sutto vid den enkla aftonmåltiden i det lilla för maket på värdshuset, drog William sig när. mare Elfrida och frågade henne, om hon menat hvad hon sagt under sömnen förli den natt. Hyad sade jag? frågade hon fullkomligt omedveten derom. Då han upprepade hennes ord rodnade hor som om hon blifvit beträdd med en för seelse,