Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

Patienten var nu så plågfri, att doktor Salisbury ansåg sig kunna lemna honom för att göra en liten utflygt åt landet i ändamål att skaffa honom frukt. Elfrida ville icke ens för en timme öfverge den sjuke och sålunda blefvo de begge makarne för första gången lemnade allena. Elfrida hade intet handarbete, utan tog en bok, som hon haft till reslektyr, satte sig på golfvet vid den låga sängen, lutade sitt hufvud deremot och började läsa. Det dröjde icke länge innan William lade sin hand på det guldlockiga hufvodet — hon fortsatte att läsa. En kraftig tryckning på hennes panna kom henne att vända blicken emot honom och då sade han allvarsamt: Hvarföre förebrår du mig inte Elfrida? Förebrå dig William — för hvad ? För min ovänlighet, hårdhet och häftighet; jag visade dig bort ifrån mitt hus, men jag menade inte hälften af hvad jag sade och väntade inte, att du så skulle taga mig på orden. O, William, utbrast hon läggande bort boken och resande sig på knä bredvid ho nom, det är jag som bör bedja dig om förlätelse. Jag förundrar mig nu inte alls öfver att du blef ond på mig, men det var min gräsliga ångest och förtviflan, som lockade från mig denna dystra hemlighet. Kan du glömma, jag menar kan du — sade hon, under det rodnaden på hennes kinder ideligen tilltog, försöka glömma, att jag någonsin berättat den. Värt äktenskap har varit ett sorgiigt misstag, William; kanske är det förnämligast mitt fel. Jag var för ung att gifta mig och du brydde dig ej om mig, utan tillät mig vara för mycket tillsammans med din kusin, hvarigenom kärleken till bonom uppstod. O, William, se inte så på mig, jag skulle inte kunna tala om