Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

äro långvariga gäster i menniskosinnet. Pappa, jag kan aldrig glömma George, sade hon med en dämpad suck; men om William önskar att vi skola lefva tillsammans igen, måste jag försöka att glömma det förflutna och börja på nytt. Pappa måste äfven förgäta hvad som varit och derigenom göra det lättare för mig, Älskade pappa, tala aldrig med mig om det framfarna, häntyd aldrig derpå och kanske skall jag i en fram tid blifva istånd att begrafva det i glömska. Hennes Ulickar motsade dock hennes yttranden. Fadren försäkrade henne hvad hon önskade och yrkade sedan ifrigt att hon skulle söka den hvila hon så väl behöfde. Men hon meddelade honom sin afsigt att taga sköterskans plats vid sin mans sjuksäng. Jag kom hit för att vårda honom, pappa, sade hon, och kanske behöfver han just under nätterna tillsyn. Hvarje gång den sjuke vaknade, såg han vid skenet af -nattlampan den ljusklädda gestalten sittande bredvid sig, till hälften inslumrad af tröttheten efter resan, men dock alltid tillreds att gifva honom in räcka honom en svalkande dryck samt badda hans brännande tinningar och bänder med kallt vatten och vinaiger, till dess han ånyo insomnade. Han var för matt att med ord tacka henne för all hennes ömhet, men hvarje gång han säg på henne läste hon i hans ögon den innerligaste tillfredsställelse öfver att hon var hos honom. Huru nöjd var icke Elfrida, under denna första natts vaka, att hon hade följt systerns räd! — huru tacksam emot Gud, som 3å underbarligen hört hennes böner! Påföljande eftermiddag var William betydligt bättre; härtill bidrog i väsentlig grad det sinneslugn, som hos honom inträdde från första stund Elfrida kommit till honom.