Aftonbladet – 5 september 1872, sida 3

och hennes ord liksom gåfvo honom nytt lif, kom honom att öppna ögonen och försöka att lägga sin förlamade arm omkring hennes hals, men härvid svimmade han. Då han tagit badet och åter blifvit lagd, föll han uti en lugn slummer, med sin hand fast sluten i Elfridas. Så snart hon var förvissad om, att han verkligen sof, smög hon sig ut ur rummet och gick ned till sin far, för att deltaga i den måltid som blifvit framsatt för dem. Far och dotter voro ensamma, ty då den schweitziske läkaren fann, att hans pa tient kommit i så goda händer, reste han hem. Elfrida satt en stund tyst, men sade slutligen: Kära pappa, påminner du dig de meddelanden jag på Brackenburn gaf dig om mitt äktenskapliga lif? Ja, Elfrida, det är inte sannolikt attjag glömmer dem snart. Jag vet det, svarade hon, dock skulle jag önska att du kunde det, eller åtminstone tänkte och handlade som om pappa aldrig hört min sorgliga historia. Den är fullkomligt sann och mycket bedröflig; men jag gjorde kanske orätt uti att berätta den. Det var då för mig en sådan lisa att få tala om mina djupa bekymmer, att jag förbisåg följderna deraf, Men nu då William är så glad att hafva mig tillbaka hos sig, skall han kanske börja att älska mig igen, sade hon nästan fråsande, Det vore besynnerligt eljest, mitt barn, var fadrens svar. Ack, pappa, men jag hade mycket orätt och han hade skäl att blifva ond, jag inser let nu. Jag vet ej om jag skulle handla annorlunda ifall detsamma återigen inträfade, men jag kan ej derföre gilla det. såsom rätt. Sorgen och följderna af det onda