Aftonbladet – 5 september 1872, sida 2

inte kallat mig, det är sin mor eller sina systrar han önskar se — inte mig. Huru vet du det, Elfrida? Kanske härleder sig hans dysterhet just ifrån skilsmessan med dig. Han sade ju, att samma tak aldrig mera skulle skydda oss båda. Ja, då han var förtörnad på dig, och, Elfrida, du kan ej förneka de skäl han hade att vara det. Nu är han sjuk och i behof af en öm vård; ehuru han ej bedt dig resa, är det din pligt att göra det. Om han än en gång visade dig bort, skulle du likväl känna dig nöjdare att hafva gjort hvad du kunnat. Du har sjelf insett och erkänt dina åligganden, låt mig inte tro, att du sagt hvad du ej menat. Ännu tvekade Elfrida. Jag vet, att det skulle vara min pligt att lefva med honom igen, om han begärde det, men, Grace, att oombedd resa till honom och kanske få min bekännelse med smädelser kastad tillbäka i ansigtet på mig, att kanske höra det namnet ånyo hädadt — det uthärdar jag inte, sade Elfrida, bleknande vid denna föreställning. Elfrida! min älskade syster, hvad lefver du för, hvad hoppas du på ? Hon vände sig hastigt till systern. Du vet det, Grace — himlen. Huru väntar du att komma dit, min älskade? Genom att undandraga dig dina pligter eller ståndaktigt vandra den stig, som blifvit dig förelagd. Elfrida, det är blott genom att underordna dina egna böjelser, som du kan hoppas att nå dina förhoppningars mål. Dessutom tror jag, att dina bör jelser för det närvarande gå hand i hand med dina åligganden. Det är endast din stolthet, som håller dig tillbaka. Tänk på din stackars man, underkastad svåra kropps