Aftonbladet – 4 september 1872, sida 3

grundsatser, på hvilka skolan ar oygd, sjel va skulle gifva henne dementi, om de äfven någon gång i sitt hjertas djupa bedröfvelse utbrista med en ung rektor i Stockholm: skola vi köra i våra pojkar allt detta, så brista skallarne på dem. Att emellertid öfveransträngning verkligen finnes, torde ligga i öppen dag för hvar och en, som vill gifva akt på sin egen närmaste omgifning. Bästa beviset derför utgör den mängd privatlärare, hvilka i de flesta förmögnare familjer om eftermiddagarne bereda morgondagens lexor och vaka öfver att de blifva behörigen inpluggade. I de lägre klasserna går det väl ännu an; men under de 2 å 3 år, hvilka föregå studentexamen, äro medelmåttigt begåfvade skolynglingar verkligen beklagansvärde. Äfven för de flitigare räcka icke dagens timmar till, utan halfva nätterna måste tillgripas för att medhinna de ständigt ökade fordringarne på skriftliga uppsatser. Ett exempelär talande. En yngling tog lektioner i latin af engkild lärare för att bättre kunna följa med i skolan. En dag hade han som vanligt sin privat-lektion, då han berättade, att klassläraren grälat på honom, emedan han icke kunnat besvara de gjorda frågorna. Men hur kommer det till, sade den private, du kunde ju i går? Då jag kom härifrån, svarade yngligen, gick jag och läste för presten; på eftermiddagen hade jag mitt latinska tema, hvilket tog 3 å 4 timmar, så min historia och till sist svensk uppsatsskrifning. Jag lade mig efter midnatt. I dag var jag för trött att tänka redigt. Någon torde invända, att anekdoter ingenting bevisa. Men det är genom at: undersöka en mängd liknande fall, som man kommer till regeln, och tillfällen till en sådan undersökning erbjuda sigrikligen för den, som vill se saken skarpt från alla håll och sedan vågar omtala de resultat, till hvilka han kommit. Om nu öfveransträngning förefinnes, hvems är felet, och hvar är botemedlet? Vi skynda att fritaga lärarne från ansvaret. Aldrig har väl lärarebildningen stått högre än nu, och en i moraliskt hänseende mer utmärkt lärarek r än vår torde icke finnas i något land. Vore icke lärarne så menskliga, ansträngde de icke sigåsjelfvatill det yttersta, som-de göra, stupade långt flere af våra skolynglingar än nu är fallet. Felet ligger, som vi tro, i de många obligatoriska ämnen, hvilka fordras till en mogenhetsexamen. Detär klassväsendet och tvångskurserna, som måste öfvergifvas, så vida vi icke skola se vår ungdom förslappad till själ och sinne, .oduglig så väl till högre sträfvanden som till praktiskt arbete. Få ynglingar kunna med de nuvarande fordringarne i mogenhetsexamen taga denna före 20 år. Hvartill duger nu-en yngling, hvilken till denna tid aldrig gjort annat än läst och skrifvit? Och hvilken förståndig menniska tar honom itjenst? Fortsätter han deremot på den lärda banan, är han vid 30 år magister och blir möjligen docent utan lön eller skollärare med 1000 rdr inkomst. Till 30 år måste han underhållas af sina föräldrar, om de det förmå, eller ock skuldsätta -sig, en skuldsättning, hvarnr han sällan kommer förr än vid 40 å 50 år, om ens någonsin. Denna skildring är mörk, men sann. Hvem vet icke, att det gifves lysande undantag, hvilka brutit sig väg och ifrån plogen svingat sig upp till samhällets höjder? Men sådant inträffar icke under värt nuvarande skolsystem. Nu hjelper icke en gång den herrliga gudsgåfvan snille. Det skall hallstämplas och trampa samma qvarn som de fåkunnige. Äfven goda anlag äro till föga nytta; då en yngling med anlag för språk icke deri kan få blifva utmärkt, emedan han måste lära sig 6 böcker i Enklides och Norbäcks teologi eller något annat, som föga uppbygger honom. Om nu felet i vårt skolsystem ligger i det obligatoriska, så förefinnes botemedlet i friheten. När denna skall börja hör egentligen ej till ämnet för denna uppsats. Det af G. K. i onsdagens Aftonblad påvisade förslaget, att ordna ämnena gruppvis, synes vara det bästa möjliga. Man häller nu mycket tal om den harmoniska utvecklingen och fasar för ensidighet. Men den harmpniska utvecklingen är blott en fras. En sådan vinnes aldrig ensamt genom böcker utan beröring med det dagliga litvets arbeten. Finnes i allmänhet något mera oharmoniskt än studentämnen? Och med afseende på ensidigheten bör man inse, att ingen vetenskap numera står isolerad, ty fördjupar man sig i studiet af en, råkar mån in i en labyrint, hyartill utgången leder ge-nom alla de öfriga, Man talar äfven mycket om de oötvervinneliga svårigheterna att anordna fri lär ning, Men ingenting är svårt med en god och ihärdig vilja. G. K. omtalar den Siljeströmska lärokusren. Huru mången ryser ej vid detta namn. Den fantasten! Men kan man väl antaga att alla de som biträdde hoinom äfven voro fantaster? Åtminstone borde den som yttrade de anförda orden om fri heten ej räknag derjibland, Den Biljoström: ska kursen var den fvinliga bildniugens morgongryning i vårt land, och intet skolsyIstem, hur obligatoriskt som helst, kan qväfva Iden frihetseld. som då nppptändes och som llåter de fordna lärjungarne, spridda öfver hela landet, arbeta i frihetens tjenst, men I vid ovanliga tillfällen, då tvånget hotar att I döda all fri utveckling, ropa sitt gif akt! Den Siljeströmska kursen har ofterföljts af en annan, ej den Bchickska, ty i denna I voro alla ämnen obligatoriska, hvilket var Jen nödvändighet, ty den måste rätta sig efter seminarii fordringar, såsom cn förberei dands skola till detta, men en annan med lsamma nasn, stiftad af en lärjange i den första lärokursen. I denna anstalt, hvilken snart börjar sitt 8:de läsår, äro alla ämnen fria; undervisningen är förlagd till eftermilI dagarne, på det att eleverna må kunna om för.Jmiddagarns egna sig ät praktiska sysselsättrl ningar. Här lära flickorna med lif och lust I de ämnen, hvilka de sjelfva utvälja, och vinna .l utmärkt skicklighet deri. Då en problembok I förra vintern framvisades för den utmärkta-jate af våra matematici i Stockholm, yttrade -Ihan: För detta skulle jag gifva laydatur i I studentexamen; och denna 17-åriga flicka TI hade blott läst algebra 2:ne vintrar.