Aftonbladet – 4 september 1872, sida 2

hans sista ohöflighet och komma till honom, Pomfret skulle utan tvifvel hafva lydt denna uppmaning, men nu reste han ena dagen hit, den andra dit och hade icke uppgifvit någon ort der bref kunde träffa honom. Jag un drar om min mor eller Dora kunde komma till mig, tänkte han, jag måste hafva når gon, ty jag tror aldrig mer jag stiger upp från sjukbädden, och jag kan inte ligga här och dö, alldeles ensam, som en hund. Hans hjerna var likväl för svag att redigt sammansätta ett bref och hans hand för lam att hålla pennan, han var således för kommunikationen med sina vänner uteslutande -baroende af den lille doktorn, hvilken med den största beredvillighet erbjöd sig att underrätta mrs Treherne om sonens sjukdom, A Madame — Madame William Freherne — et comment appellez-vous Paddressr; Monsieur ? Förgäfves. sökte William Freherre att komma ihåg Crossley, men vetande atthans hustru vistades i Brackenburn, ansåg han mMilborough vara nog som adress, Således under Milbourough Hampshire postbefordrades brefvet samma afton. Ankommet till Milborough, aflemnade, brefbäraren det på Lawn, hvarifrån tjerstefolket, som blifvit beordradt att sändd alla Elfridas bref till Brackenburn, genast returnerade det dit, hvarest det nådde henne tre dagar efter det skrefs. Detta var ungefär tre månader efter Hölåns Trehernes död. Brefyet kom Elfrida tillhanda tidigt en morgon och hon öppnade det i tanke naturligtvis, att det var till henne. Den lille doktorns svårlästa handstil, i förening med det främmande språket, gjorde svårt för henne att genast förstå innehållet, (Forts.)