Aftonbladet – 4 september 1872, sida 2

då verkligen gjort henne så olycklig? Han grubblade natt och dag öfver detta ämne utan att komma till någon egentlig slutledling. Det måste således vara sanning, Pomfret med flera hade ju anmärkt det. Han ingrade nu det bref han skrifvit till hennes fader, och då tanken särskildt dröjde vid det irliga underhåll, han erbjudit henne, rodnade han af blygsel. Jag undrar om hon trodde, Att jag ville förolämpa henne, sade han för sig sjelf, Det var ej min mening, oaktadt jag med all rätt var mycket ond. Jag kan alla händelser skrifva och i det afseendet reparera min faute. Vi skola aldrig mera lefva tillsammans, men hon måste hafva ett vnslag, passande för hennes och min samhällsställning. Jag undrar om qvinnan kan ilska mer än en gång, Jag har älskat många gånger under min lifstid. Glömma ie lätt eller.... Här afbröts hans meditationer af ett anfall häftiga plågor, Han blef mera medtagen och svagare för hvarje lag, Händer och fötter voro nu betagna rörelsoförmågan, och längtan efter någon anhörig i sin närhet, för att sköta honom och lindra hans smärta, började blifva riktigt tärande, Elfridas ljusa, sylfidiska ge. stalt sväfvade så ofta förbi hans ögon, att han ibland skulle vilja påstått, att hon fanns inno i rummet, Han drömde om hennes små hähder, strykande hans panna, hennes rosiga läppar tryckta emot hans, hennes blida ögon seende på honom — och vaknade brinnande af feber, qvidanda af smärta och färdig att förbanna hvar och en, som närmade sig honom, för att öfvertyga honom om den grymma verkligheten, att han, långt skild från hemmet, var sjuk, öfvergifven och ilskad af ingen, Om han hade vetat Pomfrets adress, skulle han hafva bannlyst sin stolthet samt skrifvit och hedt honom glömma