Aftonbladet – 4 september 1872, sida 2

olidlig. Hade -han då verkligen för alla sina vänner gjort sig så obehaglig? När han icke ens för främlingar lyckades dölja sin sjelfviska natur, hur skulle han dä kunna göra det för dem, som kände honom närmare? Hade han med hårdhet behandlat Elfrida? Samvetet hviskade sitt ja på denna fråga. Det var förgäfves han genom medvetandet, att hom i sitt hjerta varit honom trolös, sökte urskulda sig sjelf, Han hade ju icke förrän helt nyss vetat utaf hennes trolöshet, icke haft en aning derom. Kanske att just kans försumlivhet emot henne varit orsaken till atthon älskade en annan. Vid denna tanke nästan ryste han af smärta, Hvad var det den unge guiden hade sagt? Hon är ung och vacker, och då en qvinna är båda delarne, spara ej karlarne på att säga henne det. Äktenskapet är ett stort ansvar, det inser jag. GQvinnorna älska den, gom uppriktigt älskar dem. Det kostar ringa möda att underhålla en gvinnas kärlek, och att ega den är den största skati.s Hvem talade han väl om, Susette el!er Blfrida, sig sjelf eller William Treherne? Han var så svag att det kunde han icke komma ihåg. Men en god qvinnas uppriktiga tillgifvenhet måste vara en stor lycka att komma i åtnjutande af. Hora Ipna heppes händer brukade vara och huru: dubbelt fina hennes kinder! Han suckade vid tanken på buru ljuft det skulle vara att känna dem tryckta emot sitt hufvud! Men! hon älskade Georg Treherne, icke honom, och hade Georg varit sjuk, hade hon nog ilat till hans bädd. William förmadade, att äfven em han bad henne, skulle hon icke komma. I hans öron ljödo ännu hennes sista ord: Han lemnade mig, såsom jag önskade blifva lemnad, åt dygden och ett glädjetomt lif, Glädjetomt! Hade har