Aftonbladet – 2 september 1872, sida 3

nom hvilket han var fästad vid guiden och denne, kännande en häftig ryckning, drog hastigt tillbaka tåget, hvarigenom Treherne förlorade fotfästet på motsatta sidan afisen och, med ett utrop af fasa, baklänges störtade ned i det gapande svalget, i fallet dragande med sig den olycklige guiden. Med ett gemensamt skrik af förskräckelse störtade de andra fram till kanten af klyftan, fruktande att de aldrig skulle se sin reskamrat mer. Men olyckan var icke så stor, som de hade befarat, För djupt att kunna näs af dem, men icke utom hörhåll för deras röster, hade William och den unge guiden hamnat i en bädd af snö. Hållah, Trehernex, ropade Pomfret ängsligt, är du säker på att du inte är skadad ?2 Ja, ehuru det var ett förbannadt djupt fall. Hur djefvulen jag kom hit det begriper jag inte, det måste säkerligen hafva varit pojkens fel. Är han skadad?2 Det vet jag Inte, han jämrar sig erbarmligt. Kan du inte laga att vi komma upp. Detta är sannerligen den svalaste sittplats jag haft. Åjo, vi skola genast föranstalta att du blir upphissad; nu hoppas jag du för framtiden är botad för dylika upptåg, du kan vara glad att du denna gång kommit undan med hela ben. Håll inne med dit prat, Pomfret, och ställ om att jag kommer upp ur denna håla, ty skulle jag dröja här länge, vore jag snart ihjälfrusen. Då de skulle sätta sin plan med upphissningen i verket, befanns den omöjlig att utföra. Det fanns inga rep tillräckligt långa och sammanknutna ej tillräckligt starka att uthärda bördan af William och den unge