Aftonbladet – 31 augusti 1872, sida 3

bilden af den qvinna, hvars hela väsende i blygsamhet och älsklig fägring var en så skriande kontrast till de simpla varelser, med hvilka han ibland fann för godt att omgilva sig, Ty i hans hågkomst var och förblef Elfrida dock typen för oskuldsfullhet, behag och renhet. Dessa egenskaperiförening med hennes skönhet voro, som vi påminna oz8, just de som först fängsläde honom -vid henne. Ehuru William Treherne under deras samlif blifvit mer än liknöjd i uppförandet mot sin hustru, kunde han icke, nu sedan. de ej mera skulle tillbringa gina dagar i hvarandras närhet, underlära att reflektera öfver hennes stora förtjenster och med saknad tänka på den intagande, ljufva Elfrida, hvars alla egenskaper han förbisett så länge de voro dagligt bröd för honom att njuta af. Sådant är förhållandet med de fleste af oss; vi värdera aldrig någonting så mycket som det vi mista eler nödgas afstå ifrån, Vi ringakta ofta hvad. vi ega för att längta efter hvad vi ej böra och sträfva efter det nästan oernåeliga. William Treherne ville icke ens för sig sjelf erkänna att han ångrade det steg han tvingat Elfrida att taga; så långt hade det ännu icke gått, men hågkomsten af henne kunde han ej bannlysa, den smög sig öfver honom, då han minst önskade det. Midt under det han med ansträngt intresse lyssnade till smicker och banala fraser från rosiga läppar och mottog brännande blickar från mörka ögon, önskande att som förr kunna känna sig blänlad af dem, trädde den förklarade blekheten af Elfridas fina drag, det rörande vemodet I hennes stora, dunkla ögon och den skimrande glansen af hennes gyllene-locksvall ram för hans minne, fördunklande de arti iciella skönheterna omkring honom och stämplande dem såsom vämjeliga; kanske