Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 3

fr Pappa, jag Har ju dig och Grace qvar att älska, svarade Elfrida med värma. Alla fadrens och, systerns ifriga bemödanden att öfvertala henne att skrifva till William för att i hans ögon rättfärdiga sitt uppförande, strandade dock alltid emot hennes absoluta vägran. Elfrida var mycket stolt — och i följd deraf äfven mycket envis. Han hade betviflat hennes yttranden en gång, hvarföre skulle han icke göra det ånyo? Han hade svurit, att samma tak icke mera skulle skydda dem båda och hon kunde icke förmå sig att utsätta sig för ett upprepande af denna försäkran. Dessutom ville hon icke återvända till honom, icke ens om hon kunnat det. Likväl insåg Grace, att systern icke talade af full öfvertygelse. Hennes dagligen tilltagande melankoli, hennes djupa suckar under sömnen och framhviskade yttranden, hvilka ingalunda rörde sig omkring George eler någonting angående honom, gåfvo Grace en motsatt uppfattning af förhållandet. on lade märke till. den feberaktiga otålighet, hvarmed Elfrida afvaktade de dagligen till Brackenburn ankommande posterna och den djupa nedslagenhet, som åtföljde hennes lika ofta besvikna förhoppningar att mottaga bref — från hvem? Med George hade hon aldrig korresponderat och äfven sedan hon genom andra underrättelser från England fått vetskap om hans afresa och första smärtan deröfver lagt sig, qvarstod hennes otålighet efter bref. Så gingo de ljusa sommardagarne till ända och Elfrida hade nu tillbragt trenne månader på Hermitaget, tre långa månader, hvilka säkerligen varit tillräckliga att något bringa till ro en första häftigheten uf de lidanden, med hvilka hon kommit dit. (Forts.)