Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 3

hennes hand alltmera glappades, Elfridas ögon långsamt slöto sig under mattighetens tyngd och det sköna hufvudet gled tillbaka mot kuddarne. Då dagen bräcktes och dess ljus. skingrade nattens dimmor, återkom Elfrida vanligen till full sans och talade då med redighet om sina bekymmer, Då hon tillfrisknat från sin sjukdom, drog hon icke i betänkande att utan omsvep meddela fadren hela sin historia, berättad under tårar och lifliga sjelfförebråelser. Då dr Salisbury från sin älsklings läppar hörde alltsammans och, ihågkommande sina farhågor på och före bröllopsdagen, besinnade huru illa William Treherne uppfyllt sina till honom gifna löften i afseende på att omhulda och göra hans dotter lycklig, knöt han ofrivilligt sina händer och läpparne hoppressades konvulsiviskt hvarje gång han nämnde Williams namn. Elfrida bäfvade för att hennes far skulle misstänka henne för ännu större förseelser än dem bon hade begått. sPappa, tillade hon blygt, då hon afslutat sina meddelanden, jag hoppas du tror, att jag oförtäckt sagt dig allt — jag har varit svag och dåraktig, men härvid stanna också mina fel. Hade jag endast tagit min egen lycka i betraktande, vet jag inte huru det skulle hafva slutat, men så, som jag älskade George, kunde jag inte förmå mig att samtycka till någonting, som skulle hafva förnedrat honom i hans egna ögon och förr eller senare bragt Guds rättvisa vrede öfver oss båda. Min enda ursäkt för mina fel är att jag verkligt älskat honom. Ack, min arma dotter! sade doktor Salisbury, slutande hennes späda gestalt i sina armar; hvarföre fick du ej en man, som du kunde älska och vörda? Det var säkerligen ej Försynens mening, att en kärlek, sådan som din skulle ödas bort. i