Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 3

lens skickelser, de må vara än så smärtsamma, som för oss nyttiga. Det är lätt för dig att säga så, svarade Elfrida sorgset, du som icke pröfvat lifvet så gom jag. Jag har inte haft en lycklig dag sedan jag. blef gift och nu sedan jag med mig sjelf utkämpat den svåraste af alla strider, samt under månader ständigt bedt Gud om frid mellan William och mig och ett lyckligare lif tillsammans för oss båda, då blir detta slutet. Om försynen vändt Williams hjerta till mig skulle allt varit annorlunda. — nu är det nästan outhärdligt. Det känns, som skulle jag inte mera kunna bedja, eller med samma tillförsigt som förr göra det rätta. Några minuters tystnad uppstod. Slutligen sade Grace med mild röst. Frida, då du bad för dig och din make, hvad brukade du bedja om ? Lycka och frid emellan oss naturligtvis, svarade Elfrida något spetsigt; att han skulle lära älska mig och jag att göra min pligt och glömma. Nå! älskade syster, förordnade du också för Gud, genom hvad medel Han skulle höra dina böner? Nej Grace! hvad menar du dermed? frågade Flfrida förvånad. Genom omständigheterna föranleddes du att anförtro din man den olyckliga böjelsen för hans kusin och på samma gång säga honom, att du ångrade dig och ville söka försoning ? Ja! något sådant sade: jag, ehuru jag inte nu ful:komligt kan m annas ordalydelsen. Hurn kan du veta, Elfrida, om inte just denna tillfälliga brytnivg mellan er är ett medel af försynen, att slutligen gifva dig bönhörelse? Hvem vet om inte just denna