Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 3

Waäxhoölm. Det står en fästning på ett ensamt skär I österled, vi känna ju den alla, Den heter Waxholm, och det sägas plär Att den för egna salvors tryck skall falla. För några år sen kom en revision Så högvis dit och dömde ut den genast, Och sedan har det hört till dagens ton Att kalla den för fusk och skräp allehast. Det smärtat fästningen; ty fast af sten Kan man väl ändå ha ett känsligt hjerta, Öch när man vet sig stå på säkra ben, Så måste dåligt renommå ju smärta, Kanhända kändes det en smula tungt Också för dem som bygt de fasta hyalfven, Fastän de mötte skämtets kulor lugnt Och icke föllo för de täta skalfven, För en och annan gom har kär sitt land Och ej vill se det uti sista ledet, Det kändes också litet härdt ibland Att höra hånet doch ej svar få ge det. Man visste att den gamle vaktat väl Sen Gustaf Wasas tider mälarstaden, Och att ej någof ovän funnit skäl Att i dess närhet trotsa eldgapsraden. Men, tänkte man, han duger väl ej nu Fastän han fordom kunde aktning vinna, Och derför tog man med hans frejd i tu; Och Waxholm skämdes ut af man och qvinna. Utländingen stod flat och hörde på Den egendomliga uppriktigheten, Och tänkte: Det är godt att veta få Att sjelfva de ej tro på hållbarheten ! Så kom en dag då der blef satt ett prof På fästningen, ett prof utaf de svåra; Man hade slutligt funnit ett behof Att den med annat än med gyckel såra. Och se, man lade till med väldig kraft, Som skämtet nyss, grofkornigt uu var krutet; Men denna mur som man så brådtom haft Att skrika kull — han stod ändå till slutet! Ja, muren stod! Uti-sin nya drägt; Har motståndskraft det gamla Wasaminnet, Och vid den vissheten det går en flägt Af glad förtröstan genom mannasinnet. Det har ej ramlat för vårt svenska jern Det nya fästet med de anor gamla, Vår stolta mälardrottning har ett värn, För sämre kulor skall det aldrig ramla. Och visst får skämtet efter denna dag Ett annat mål för sina bomskott söka, Och visst var det ett obehagligt slag För dem som alltid om vår svaghet spöka. Men Waxholm står der kraftigt på sitt skär, Och hviskar -stolt: Den leken vill jag lofva! Nu är jag lugn, min ära räddad är, Och de som skämtat kunna tryggt nu sofva!