Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 3

det into Hårdt! var det inte grymt! jag som! hade försakat att se och umgäs med George och som så tålmodigt sträfvade att göra det rätta... Gad borde hafva sparat mig denna nya pröfning. Hennes ton var så bitter att: den djupt uppskakade hennes syster. Elfrida, sade hon, du får inte täla så om Guds rådslag; låt vara att det är en: stor, bitter pröfning, men det är i alla fall! Hans vilja och den måste vi alla underordna o83. Guds. vilja — ja! men hvarför skulle Han just finna behag uti att göra mig så olycklig. Ack, Grace! jag älskade George så omätligt, mitt hela hjerta tillhörde honom, hvarje tanke, hvarje känsla i min själ var hans, och om jag inte önskat förblifva en rättskaffens menniska, skulle jag hafva flytt med honom från den ödemark som lifvet utan honom är mig; men jag försakade honom, jag slet hjertat ur mitt eget bröst och förkrossade äfven hans. Jag trotsade alla hinder för att fullfölja min pligt mot William, jag sträfvade med allvar och i gudsfruktan och detta blef min lön. Utvi sad från min mans hus, skymfad inför mina tjenare och alla mina vänner, som om jag vore den sämsta ibland menniskor — Grace; jag kan inte öfverlefva det; jag, hoppas jag aldrig stiger upp från denna bädd, utan att jag må ligga här och dö. Så talade hon under bitterheten af sin smärta, då det återvaknande minnet i all sin bjerthet framställde för henne de lidanden hon nyss genomgått, Grace sårades af systerns yttranden och meddelade henne uppriktigt sin mening. Jag kan knappast tro, att det är du, min egen syster, som talar på ett så syndigt sätt. Du, min goda Elfrida, som samtidigt med mig fick lära att betrakta him