Aftonbladet – 30 augusti 1872, sida 2

vRv Tala URYNLLVIRv BUY VISMIe UU KVUDVA VET tive om, att den allmänna rösträtten alltid har gifvit dem pluralitet. Vi kunna tillägga, at de radikale så väl känna denna, den allmänna rösträttens konservativa anda, att de för icke längesedan uttryckligen tillkännagåfvo sin afsigt att på sitt sätt söka reformera densamma genom att koncentrera rösträtten i stadsbefolkningarnas händer, Så talrika och mäktiga äro de konservativa intressena, att de under alla styrelseformer äro försäkrade om att ega majoritet inonz landet. De behöfva således blott vilja, d. v. 8 helt enkelt gå till valurnorna för att styra Frankrike lika väl under republiken som under monarkien. I en korrespondens från Paris den 23 d:s till Kölnische Zeitung redogöres för ett längre samtal mellan Thiers och Gambetta, som egt rum föregående vecka. Exdiktatorn visade sig vid detta tillfälle mycket moderat och lofvade att hålla sig lugn, emedan ställningen företedde så många svärigheter. Ni misstager er, yttrade han till Thiers, om ni tror, att jag i detta ögonblick önskar öfvertaga regeringen. Om jag nu kom till styret, skulle jag icke kunna finna femtio prefekter inom det radikala partiet, Jag har gjort erfarenheter i detta hänseende. I Tours funnos icke tre menniskor, på hvilka jag kunde lita. Det radikala partiet är icke heller tillräckligt disciplineradt och skulle icke höra på mig, Ni allena är den man, gom kan beherrska det. Efter några års förlopp skola förhållandena hafva förändrat sig, och då blifver jag en möjlighet. Gambetta frågade Thiere, om han trodde, att Bismarck skulle understödja någon af de tre pretendenterse (Napoleon III, Henrik V och grefven af Paris). Presidenten utbrast då: Nej, ingen af dessa, om han skulle understödja någon vore det Plonm-Plon (prins Napoleon). Eoligt Thiers mezning skulle Biemarck vara för denne dels derföre att han är Vietor Emanuels måg och fiende till jesuiterne, dels derföre att han, hvad krigiska eventnaliteter angår skulle erbjuda större garantier än de andra tre pretendenterne. Det språk Gambetta förde om de militära angelägenterna är giärdeles märkligt. Exdiktatorn, som efter vapenstilleständet i Paris ville fortsätta kriget till det yttersta, uttalade sig mot upprättandet af stora armåer, då dessa i alla fall skulle bli alldeles onyttiga. För ögonblicket och för en längre tid var det en omöjlighet att börja krig. Ett sådant skulle endast ha till följd, att Frankrike ånyo lede fruktansvärda nederlag och dereiter gick fullständigt under. Hvad Ryssland: angår, till hvilket rike Thiers hänvisade, förklarade Gambetta, att ban icke hyste ringaste förtroende till detsamma, och tillade att Frankrike i militäriskt hänseende befann sig i en återvändsgränd, ur hvilken det för närvarande icke kunde komma ut. Det enda, hvarmed man för ögonblicket borde sysselsätta sig, var reorganisationen af finanserna och förvalt ningen, genom hvilken Frankrikes välstånd skulle befordras. Thiers tycktes icke alldeles dela Gambettas fredliga id6er, men uitalade likväl den åsigten, att Frankrike för närvarande saknade talangfulle generaler, hvilket gjorde ställningen ännu betänkligare. Gambetta beklagade sig också öfver att Thiers visade för mycken konsideration för de klerikale, hvarpå presidenten svarade: Jag frågar icke vidare efter presterne, men hvad skall jag göra? De hafva ett mäktigt anhang, och dertill kommer, att de klerikale äro de ende, i hvilkas led man finner skicklige embetsmän. De andre äro alltför litet disciplinerade, och man kan icke ut rätta någonting med dem. Sådant var kufvudinnehållet af samtalet. Thiers och Gambetta skildes i den vänskapligaste stämning, och detta samtal torde icke vara utan samband med den moderata hållning tidningen Republique frangaise på sista tiden iakttagit. Oaktadt Gambetta lika litet som Thiers uppgifvit tanken på revanche mot Tyskland, tyckes han dock icke anse den möjlig för den närmaste framtiden. I en korrespondensartikel från London till Le Nord läses följande om en af de stora sociala konflikter, som stå på dagordningen i Eagland: Rörelsen bland jordbruksarbetarne befinner sig ännu på samma punkt, men har i så . hänseende antagit en betänkligare karakter, att förpaktarne i flere distrikt visa sig bestämdare än någonsin attgöra motstånd. Intill detta ögonblick har den impuls, hvartill mr Arch gifvit impulsen, obestridligt haft goda följder. Genom arbetslönens höjande och den solidaritet, som de nya föreningarna arbeta på att åstadkomma mellan alla jordbruksarbetarne, har denna kläss, gom så länge blifvit försummad, förbättrat sin ställning både i materielt och moraliskt hänseende. Äfven vid detta tillfälle tyckes massornas materiella emancipatioon, skola medföra en rubbning i den moraliska ordningen, i det de gamla band sönderslitas, hvarigenom arbetaren hölls i beroende, men deremot åtnjöt en motsvarande trygghet, och de härmed förenade fördelar skall han icke återfinna under det nya systemet. -Förpaktarne och jordegarne anse sig löste från hvarje ansvar gent emot de män, som plantera den fria konkurrensens fana, och förklara det för sin bestämda vilja, att de obarmhertigt skola aflägsna alla onyttiga armar och om vintern upphöra med att läta verkställa andra arbeten än oundgängligt nödvändiga. Arbetarne hafva å andra sidan ännu icke lärt sig att vara förutseende och derför kan det nog hända, att de i ett gifvet ögonblick måste gifva sig på nåd och onåd åt sina arbetsherrar, hvilka denu blott tänka på att aftvinga ett par shillings mer i veckan. Hvar och en af de båda parterna är i sin goda rätt; men det gäller likväl att hindra dem att begagna denna rätt till det yttersta, och detta tyckes blifva mer och mer svårt, Det spända förhållandet mellan jordegarne och jordbrukarne å ena sidan och A andra sidan dem, som icke hafva något annat än sina armar, träder i dagen på ett sådant sätt, att man till en viss grad måste gifva dem rätt, hvilka hysa allvarliga farhågor för främtiden. Arbetarne hafva ökat sitt program med en mycket vigtig punkt. De nöja sig icke längre med arbetslönens