Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 3

HM Mn tigaste feber och vild yrsel. Hon kastade sitt brännande hufvud fram och tillbaka på kudden, hon gret, bad, ömsom hviskade och ömsom skrek och anropade emellanåt Grace att hålla för hennes ögon, så att hon icke måtte se det. Flera dagar och nätter förflöta sålunda under en ryslig ångest för dem som vakade vid hennes sjuksäng, men ungdomsstyrkan segrade ånyo, febern aftog så småningom och som en gång förr låg Elfrida nu i sin bädd blek, svag, men — konvalescent.. Första dagen Elfrida återkommit till full sans talade hon obetydligt och ingenting om sig sjelf, på den andra vaknade böjelsen att förtro sig åt Grace och sedan systern ordnat hennes kuddar och lagt bädden tillrätta, sade Blfrida: Ålskade Grace! sätt dig här, Systern lydde henne ögonblickligt, färdig wtt lyssna till hvad hon sade eller att sjelf ala ifall hon så önskade, ; Söta Grace, det var ju inte han, du är u säker på att det inte var han. Troende att hon tänkte på sin man, sade trace frågande: Menar du William, min älskling, William, nej! (med den mest föraktfalla on uttalade hon hans namn), jag ämnade råga efter George, men jag erinrar mig iu; att jag fick veta det han inte var den nördade. Hon sträckte sitt hufvud tillbaka, slöt gonen och. tycktes för svag att inrymma ns en känsla af glädje öfver denna viggjet; honbefann sig i detta tillstånd af rafflöshet, då näbtan alla känslor, minne, org, glädje eller fruktan, ligga utom förimmelseförmågan. — Ett ljus uppgiek för trace; hon befarade att systerng ängslan för teorge möjligen var hufvudorsaken till hen. 08 sjukdom, I (Förts.