Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 3

ron långsamt lade ut och lemnade hamnen stod George i djupt vemod och betraktade den försvinnande kusten af sitt kära England. Hvad tänkte han väl på? Ångrade han möjligen, att han nu lemnade sitt fädernesland, utan att hafva sagt ett enda afskedsord till den qvinna han älskade så högt. Nej, frimodigt, gick han faror, ja! kanske död tillmötes, med hjertat oförändradt emot henne och beslutet att handla rätt, orubbadt ji sin själ — han vacklade ej — han stärkies genom lidandgt, Då Englands kust endast låg som en strimma i fjerran och han kastade en sista saknadeng blick derpå, sado han tyst för sig sjelf: På mig sjelf kunde jag inte lita, men i Guds hand lägger jag förtröstansfullt hennes öden. Då sista skymten af land försvunnit gick han ned i sin hytt, satte sig vid bordpt, lutade hufvudet i händerna och tänkte: Pröfningens kalk är tömd; — nu till mycket och hårdt arbete. d ADERTONDE KAPITLET. På Hermitaget. Tå doktor Salisbury tillika med sin dotter Grace for till Edinburgh för att besöka sina gamla vänner, var det ingalunda hans mening att bosätta sig derstädes. Men han var skotte och de utaf hans slägtingar, hvilka ännu lefde voro alla boende i Skottland, och under det han for från plats till plats och der öfverallt blef ombedd att slå sig ned bland de gamla vännerna och köpa sig en villa i deras grannskap, började han allvarsamt fundera på att följa deras anvisning. Hela verlden låg honom öppen att välja sin bostad hvar helst han ville och under sådana förhållanden blir valet vanli