Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 2

Gud välsigne er derför, allrakärasta mammal sade han, böjande ned sitt hufvad och slutande modren i sin famn. Det är som hade jag aldrig förr än nu, då vi skola skiljas, till fullo känt huru högt jag äl skar er. Agnes smög sig ut ur rummet, och George låg under flera timmar med sitt hufvud tryckt emet modren3 bröst och sina ögon med deras underbara tjusningskraft ömt för stade pa henne, under det ymniga tårar från hennes föllo ned på hans vackra hufvud. Hvilka förtroenden, som under denna sista vemodsfulla stund vexlades dem emellan, vet jag ej; men efter Georges afresa från England fick Elfrida i mrs Treherne en god, ömsint och oföränderligt tillgifven vän, Innan mrs Treherne skildes itrån sin son denna qväll, skref hon ett försonande bref till lady Digby, hvilket hon slutade med anhållan om hennes och sir Charles samtycke till förlofningen mellan hennes dotter och deras son. Kapten Digby tillbragte sin semester hos räldrarne vid brefvets mottagande; men ej läng tid förflöt derefter förrän han ipfann sig på Sorel Cottage och blef öfverall förväntan vänligt emottagen af mrs Treherne. Sir Charles och lady Digby voro utomordentligt ömhjertade och godmodiga menniskor. Icke ett ögonbliek kunde det falla dem in att tillbakavisa den sent omsider gjorda ursäkten eller afslå den framställda begäran. Kort efter Georges resa till Indien, styrde äfven de sin väg till Målborough, och den stackars modren fann uti den älskvärda lady Digby den bästa trösta rinna i den första bittra sorben efter skiljsmessan från sonen. Emellertid närmade sig afskedets stund,