Aftonbladet – 29 augusti 1872, sida 2

de af hr professorn år 1859 för prestmötet h Upsala framlagda kyrkliga uppsatser sthålles nemligen fortfarande ståndpunkten ån 1847 på det allra otvetydigaste sätt. åsom skäl, hvarför en ny öfversättning ej ör i fråga komma, anföres att den, särde8 i fråga om da poetiska och profetiska öckerna, derest den motsvarade vår tids pråkvetenskapliga ståndpunkt, måste till sljd af de stora framsteg, orientalisk språkorskning, text-kritik, etnografi och mnatureskrifning sedan Luthers tid gjort, på vångfaldiga ställen blifva den lutherska så lik, att endera skall af den fromma enfalen misstänkas för afsigtlig förfalskning, ron på ovanskligheten af det uppenbarade rdet till föga fromma.) Från 1859 till 1862 ar sannolikt denna så länge hysta åsigt ej ubbats, men professorn inträdde likväl i en kommission, som har det der lika onöiga som omöjliga uppdraget. En annan förlaring häraf, som vi hört framkastas, synes ss lika litet antaglig, som den förra, att iemligen professorn inträdt i kommissionen ust för att der genomdrifva sin åsigt, attl. nan bör inskränka sin åtgärd till rättelsel f gamla kasusändelser o. d., men ej framägga en verkligt ny, riktig och på det nu efvande svenska språket utförd öfversätting. Ett sådant syfte står naturligtvis i tppenbar strid med kommissionens ännu gällande, hundraåriga instruktion; det skulle så ut på att omintetgöra i stället för främja vad denna instruktion föreskrifver. Endera förklaringen måste emellertid vara den riktiga; hr professorns rundligt betalta medarbetarskap i kommissionen blir eljest -en olöslig gåta. I K. M:ts berättelse till sistlidne riksdag förmäles, att inom detta år skall vara att från trycket förvänta en omarbetning af den 1861 utgifna proföfversättningen af nya testamentet, hvilken 1868 drabbades såväl af en i Svensk literaturtidskrift införd, i sanning mördande kritik, som af kyrkomötets ogillande. Kyrkomötet hänvisade till kommissionens instruktion, önskande att dess grundsatser blefve iakttagna, hvilka kommissionen, som väl bekant är, så alldeles lemnat ä sido, att man vore frestad antaga, att kommissionen ej känt instruktionens innebåll. Ty ha den varit henue bekant, så har hon i ett uppdrag, som ingen påtvungit henne, trotsat de bud, hon var förpligtad att lyda. Är det väl nu mycket sannolikt, att en kommission, som så förfor i sin proföfversättning, skall för sin nya bearbetning mera bry sig om sin instruktion, eller ej snarare sannolikt, att bearbetningen kommer att röna samma öde, att befinnas oantaglig? Då börjar kretsgången på nytt. Sammantaller de ledandes innersta mening med hr Lindgrens offentligt uttalade önskan att, om och då ett menniskoverk, såsom bibelöfversättningen, ej kan bli i allo fullkomligt, man hellre må låta församlingen behålla åen gamla oriktiga och obegripliga bibeln, så är denna kretsgångs-metod förträfflig, helst som den för med sig arvoden och honorarier för hur lång tidvederbörande sjelfve, behaga. När sedan våraefterkommande år 1972 fira kommissionens tvåhundraåriga tillvaro, har man till sin uppbyggelse endast en hundra år längre historik öfver — hvad prof. Lindgren 1847 kallade — en sviken väntan, Råder då samma smak, som nu, för komit6er, torde man komplettera nöjet genom att tillsätta en kommission, för att undersöka hvad bibelkommissionen kostat, sedan den på 1700 talet under konung Gustaf III:s tid förordnades. I a 0 2 RR KF ki rd 4) När det nu en gång är bevisadt och öfver hvarje skymt at tvifvel upphöjdt, att enderaöfversättningen verkligen är utförd efter en grundtext, som på flere ställen varit utsatt för afsigtlig förfalskning-, i hvems intresse är det då man vill behålla den oriktiga och obe. ripliga öfversättningen? Är det verkligen ör den fromma enfaldensskull, man döljer sanningen, så må vi bekänna, att enfalden: omhuldande på sanningens bekostnad är et temligen oberättigadt syftemål, medan from heten ej bör lida af attsanningen uppenbaras Månne vi ej här i stället möta skälet, hvar för kyrkan ej har behof af en ny öfversätt ning? re — I åtskilliga tidningar lästes för nåzon tid sedan ett kort referat af en k. resolation hvarigenom regeringen visserligen lemna