En vink åt Postverket. Till Redaktionen af Aftonbladet! Nästan öfverallt i de amerikanska stä derna har man vid postkontorens inredande vidtagit följande arrangement. Inuti en stol gal har man nemligen uppbyggt en mindr dito, hvars väggar, ända ned från golfvot till ungefär 8 fots höjd, bestå af en mängd små numrerade lådfack af glas i träramar alla öppna inåt den inre salen, som utgör expeditionsrummet, men slutna med hvar sitt lås ut åt den yttre gång, som bildas mellan ytterväggarne och glasstycket. — Väggarne på det inre rummet likna sålunda. sedda utifrån gången, hvilken är upplåten åt publiken, ofantliga fönster, på hvilka dock här och hvar finnas luckor för kom munikation mellan trafikanterna och post embetsmännen. Alla dessa små lådfack (postoffice boxes) äro utbyrde till respek. tive stadsinvånare, hvilka härföre till post verket eller kontoret betala en viss afgift pr år eller halfår. Alla de ankomna bref. ven, på hvilka merändels efter amerikanskt bruk postboxens nummer äro antydda, in läggas genast i motsvarande fack, äfven om bara namnet på personen som hyr lådfacket skulle vara utsatt, emedan detta naturligtvis äfven är kändt af tjenstemännen. Egaren till boxen kan när han så åstun dar, äfven å de tider då sjelfva expeditionen är stängd, genom en enda blick utifrån på sin glaslåda förvissa sig om något bref eller tidning kommit honom tillhanda. Finnes ett bref eller paket der liggande, tager han helt simpelt upp sin nyckel, öppnar dörren till sin lilla glaslåda, uttager innehållet och inlägger i stället andra bref eller tidningar, som han önskar afsända; allt utan att besvära en enda menniska med frågor eller svar, men dock alltid tillräckligt bevakad och observerad af tjenstemännen eller den i gången befintlige jourhafvande vaktmästaren, hvilken dessutom vanligtvis uti ett hörn af densamma har ett s.k, stationary stand, d. v. s. en disk, der skrifpapper, penuor, bläck, brefcouverter, lack etc, tillika med dagens tidningar, adresskalender och dylika saker finnas, att tillgå mot kontanter. — Här rycker man, då man ej har tid att gå hem och sgkrifva, åt sig en papperslapp och en penna, skrifver sitt bref, couverterar och stämplar det, vänder sig om och kastar det in i sin postoffice box, — Ganska behändigt — icke sannt? — För den del af publiken, hvilken är på rörlig fot, och flere gånger om dagen går förbi postkontoret, är detta arrangement särdeles beqvämt; ty ofta händer det ju att en person ej hinner att gå hem förr än sent på qvällen der han — posito — helt fryntigt mötes af sin egen lilla gumma, som säger: här kom vaktmästaren med ett bref I morse, strax sen du hade gått. Vår man öppnar det högst angelägna brefvet, läser let och finner att det är för sent att besvara. — Hade han nu baft en postoffice )0x, så hade han hunnit läsa och besvara letsamma! Detta är ett fall — hundrade undra att förtiga. Måhända skall detta lilla nemento ej vara helt och hållet kastadt i luf en, utan möjligen, åtminstone vid postkonor, der ej kringgående vaktmästare finnas, unna upptagas och användas, ej allenast ill fromma för publiken, utan — märk väl! — äfven för postmästarne och tjenstemänLen. P. G. S—s.