hvilka ädla stenar blifvit utvaskade från 1!2 tons jord. — Frikostig gåfva. I Norrköpings Tidn. läses: Grosshandlaren C. D. Philipson, som i fredags afreste från Norrköping för att bosätta sig i Stockholm, har till arbetareföreningens sjukoch begrafningsfond skänkt 3000 rdr, hvaraf, enligt gifvarens önskan, årliga räntan skall vid jultiden utdelas till behöfvande inom arbetareföreningen, — Sverige och dess försvarsväsen, bedömda af en tysk militärförfattare. Uti ett i dessa dagar utkommet häfte af Allgemeine Militair-Eneyclopädie, ett arbete, som utgifves af en förening af tyska officerare, förekommer under rubriken Schweden ett och annat om värt land och våra förhållanden, hvilket ej torde sakna intresse. Iuppsatsen heter det bland annat: badade Till det yttre är svensken omisskänneligt af -nordtysk race, vanligen af en smärt, men kraftig gestalt med blå ögon, londt eller brunt hår och ädla anletsdrag. Grunddragen i nationalkarakteren äro: gudsfruktan utan skrymteri, fosterlandskärlek. mod, allvar blandadt med harmlös munterhet, flit och gästvänlighet. Såväl den högre vetenskapliga som den allmänna folkbildningen stå på en hög ståndpunkt; till och med i de aflägsnaste, minst befolkade trakterna finnes sällan någon. som icke kan läsa och är med sin katekes och sin bibliska historia fullt förtrolig. De flesta kunna äfven skrifva. Dessutom är på senaste tider mycket gjordt för folkundervisningen dels genom folkskolornas ökande, dels genom skollärarnes förbättrade ställning.Sedan derefter åt landets statsförfattning. ekonomiska utveckling, jernvägar m. m. åtskilliga blad blifvit egnade, öfvergår förf. till en skildring af vårt försvarsväsen. Naturen och beskaffenheten af indelta och värfvade armen, de olika regementenas nominella och effektiva styrka, beväpning och beklädning, gevärens och kanonernas konstruktion, vigt, skottvidd, laddning och kaliber, armöns och beväringens vapenöfningar, officersskolorna och militärbildningen — allt ar han noga studerat och bedömt; och resultatot af hans undersökningar sammanfattas i följande slutomdöme: Landets geografiska läge gör det föga sannolikt, att detsamma, vid Enaropas politiska förvecklingar, skall nödgas till verksamt ingripande, och dess egen maktställning förhindrar allt initiativ i detta hänseende. Etc angrepp, till lands mot Sverige förbjudes genom den obebodda och ödsliga beskaffenheten af dess enda landtgräns, och formen af dess kuster är icke lockande för ett angrepp till sjös, hvilket också endast kunde utgå från någon af de Östersjön omgifvande staterna. Det är derför begripligt, hvarför Sveriges försvarsväsen, såsom af vår ofvan gjorda skildring framgår, helt och hållet blifvit efter sin tid. Bortser man från den lilla kärnan af värfvade trupper, lider hela armån af ett minimum af effektiv tjenstetid, som för beväringen nästan sjunker ned till noll. Oaktadt Sverige, som bekant, lemnar utmärkta soldatämnen, blifva landets stora resurser till sitt försvar sålunda på ett särdeles otillfredsställande sätt tillgodogjorda. Å annat ställe säges, att beväringen -är utan egentligt militä riskt värdeoch att det felas tillräcklig cadre för att upptaga det befintliga antalet manskap. Beträffande de nya förslagen till armåns ombildning, för hvilka förf. likaledes redogör, yttrar han: Oaktadt Sveriges tryggade läge har dock således efter 1866 års händelser och ännu mera efter 1870—71 hos flertalet af befolkningen äfvensom hos statens öfverhufvud utbildat sig en bestämd öfvertygelse om nödvändigheten af tidsenliga reformer i bärväsendet. Emellertid har ännu ej någon enighet mellan riksdag och regering uppstått i detta hänseende, hufvudsakligast till följd af Andra kammarens motstånd, hvilken åstundar ett fullkomligt upphäfvande at indelningsverket. bandibefolkningen kan nemligen icke förlika sig med den ur det nya organisationsförslaget framgående dubbla förpligtelsen af personlig tjenstskyldighet och underhåll afindelta armån. I parlamentssessionerna den 19— 20 April 1871 och derefter på den hösten 1871 inkallade urtima riksdagen har det nya förslaget till armåfrågans lösning blifvit af Andra kammaren fullständigt förkastadt och måste at konungen tillbakatagas. Uppsatsen slutar med en fullständig öfversigt af Sveriges krigshistoria och öfver det svenska väldets tillväxt och förfall. Denna öfversigt, som äfven upptager Sveriges ställning till de senaste europeiska krigshändelserna (särskildt krigen mellan Tyskland och Danmark), afslutas med följande ord: Under tysk-franska kriget 1870—71 förhöll sig Sverige fullkomligt neutralt, trots folkets på mångfaldigt sätt i dagen lagda sympatier för Frankrike.