TT a a rs RR AR RE RT RER gen öfver den lilles förlust alltjemnt var lika djup — den hade lagt sig — och hon skulle ej velat, äfven om hon kunnat, nu, som hon var, äterkalla den döde till ett lif, af hvilket hon sjelf egde så bittra erfarenheter — nej, hon förknippade denna sorg med den kärlek hon samtidigt hade jordat; och de tårar, hvarmed hon begöt den gröna tufvan, fälldes för båda de älskade, afhvilkas tillvaro kon blott egde qvar ett heligt minne i hbjertats djup. Denna afton -hadechon envist dröjt med tankarna hos George, undrande om han fann lifvet lika tungt som hon, eler-om-hans äktenskap kanske erbjöd honom medel till skingrande af sorgsna tankar — hon hoppades så. Försjunken i begrundande af allehanda slag, märkte hon ej hvad tiden led, förr än hon, seende på sitt ur, med förvåning fann klockan nära half sju, den vanliga middagstiden, Hon började att skyndsamt gå hemåt. På sista tiden hade en känsla, nästan värre än fruktan, uppstått hos Elfrida för hennes man, Nervös och lättrörd och af naturen i stort behof af vänlighet, hade hans sätt emot henne slutligen gjort henne tollkomligt rädd.för honom. Hon visste att han tillbragt eftermiddagen på Crossley hos sin mor, emedan han straxt efter frukosten jagit hennes ponychäs för att fara dit. Elrida hade erbjudit sig att följa med, ty ned det växande bemödandet att blifva allt vättre och bättre, ansåg hon sig äfyen pligig att sluta sig närmare de slägtingar, som venom äktenskapet blifvit hennes. William hade dock ohöfligt nekat henne nedfölja. Han bestämde icke, huruvida han kulle återkomma eller ej till middagen, men m han vore hemma och hon kom för sent, isstp hon att han skulle blifva ond. Denna