Iren lätta att öfvervinna. Pligten varicke så tung, och allt hvad himlen pålägger måste tåligt bäras. Äfven. det längsta lif är ju blott ett litet mått af tid; och bönen är len bästa tröst och hjelpare. Då Elfrida, stärkt af sådana tankar, någon gång händelsevis kastade -en blick i spegeln och såg hura de bleka dragen blefvo allt mera tärla, flög ett hopp, att hennes tid ej skulle blifva så lång, elektriserande genom hennes själ: Andra dagar deremot syntes henne de tolf timimarne tänjas ut till dubbla antalet — ja, de blefvo henne oändliga, och en längtan, en..trånad fylde. helå hepnes. sinne. Djerfva tankar störde dess efemeriska frid, och önskningar af en. hänsynslös natur trängde in på det helgade område, der förnuftet fattat spiran och eljest, egde väldet — hon ville försvinna, lefva huru som helst, i hvilken samhällsklass som helst, endast för att komma honom nära, 8e skuggan af hans gestalt och, om äfven blott på afstånd, höra ljudet af hans röst, Så. talade naturen sitt språk, hvilket så gerna under menniskans hela tillvaro kommer i delo med hennes bättre jag. Hos Elfrida vann det lock icke ens i föreställningen länge gehör. Denna Junidag hade, som sagdt, varit en vf hennes lyckliga. Aftonen hade varitlika ivalmig och tryckande i Milborough som oå Ariscedwyn, och Elfrida tillbragte den ned att på kyrkogården vandra fram och illbaka mellan de väl vårdade grafvarne, öreträdesvis uppehållande sig vid den grö1a, blomsterbeprydda kulle, hvarunder hen es lille älskling gömdes. Hade William retat af dessa Elfridas täta besök på kyrkovården, skulle han, om icke förbjudit dem, vtminstone funnit dem mycket löjliga. Hon Uskade dem emellertid, icke derföred att sor