icke evig. Det må dröja länge innan sor gens flod åter träder tillbaka och friden stränder börja skönjas i fjerran, men si småningom hinna vi dem dock och om äfvel fattigare än förr, är hjertat likväl ej allde les utarmadt på det lugn, som är säkrast först då det följer på pröfningarnes härjand stormar. , Om ej denna stråle af frid trängde så igenom saknadens moln, huru skulle. vi di kunna lida såsom vi göra och dock lefva? Den dag, på hvilked ofvan beskrifne, tra giska händelse egde rum på Ariscedwyn oci George Treherne af sina nya bekymmer ble ryckt från tankarne på de gamla; var fö Elfrida ovanligt lugn och nästan angenäm Hon hade jemförelsevis varit lyckligare ef ter sitt sista samtal med honom vid träd gårdsgrinden. Derförinnan hade fruktan, at han missförstod. hennes motiver och betvif lade hennes tillgifvenbet, förjagat friden wi hennes hjerta och gjort hebne lifvet gläd jetomt, Nu hade hans sista ord återskänk henne mod och styrka — såsom hon med ful mening sagt honom, skulle lifvet hädanefte; blifva henne lättare. Att förlora honon för denna verlden, det hade hom vant sil tanke vid, men att ej få hoppas på ett.åter seende uti den nästa, hade blifvit henne out härdligt. Att han nusåg sakerna i deras rätte ljus, gillade hennes Handlingsätt och sjel beslutit att med en ädelsträfvan vidhålla de goda, härför kunde Elfrida: ej vara nog tack sam emot Försynen. Lugnet var likväl ej sö lätt återvunnet. Stridsrustningen är mången gång tung att bära, synnerligast för skul dror, som ej äro vana dervidy och lik alla menniskor, särdeles de unga, hvilka satt sig ett svårt mål före, led hon många gånger djupt af alla de vedervärdigheter hon hade att bekämpa, Ibland föreföllo henne hin