j— — —— —— MM SEXTONDE KAPITLET, Elfrida förråder sig sjelf: Huru besynnerligt det är här i verlden, att de som vi högst älska kanna, skilda från os3 blott genom några mil, plågas af lidanden och sjukdomar, ja! till och med dö, utan att någon sympatetisk känsla af deras smär tor och qval bemäktigar sig oss, utan att vi ana det denna del af vårt eget hjerta kanske upphör att finnas till. Likväl är det så. Fall existera visserligen, men de. äro mycket sällsynta och ännu mera sällan trodde, då beslägtade själar gifva sig tillkänna för hvarandra och vare sig genom aningar eller drömmar förebåda en stundande sorg eller förlust; Det väsende vi i vår känsla mest omhuldär, hvars hjerta är ettmed vårt eget, af hvilkens tillvaro vår egen beror, som aldrig-sagt oss ett smärtande ord eller sårande bedömdt våra handlingar; kan dö ifrån vår sista omfamning och i dödsstunden samla all den återstående värman af en slocknande kärlek, för att kalla oss till sig, att gifva den sista blicken, den sista omfamningen, som ett farväl till denna och en helsning till nästa verld att taga med på dem dunkla färden — och likväl kalla de oss förgäfves. De gå bort från denna, mer eller mindre törniga stig, utan trösten af vår närvaro, utan att vi, kanske förr än långt efteråt, veta det. Vi sitta hemma upptagna af våra dagliga sysselsättningar och tidsfördrif, troebde att våra älskade göra detsamma. Vi ana, eller frukta ingenting förrän den flod stiger öfver sina bräddar, som med ens rycker med sig vår glädje, vår lycka allt hvad vi egt kärast och störtar samman de gemensamma tankarnes bräckliga brygga, på hvilken själarne så trygga ilat mellan hvarandra, Men smärtan är, Gud vare lofvad!