Aftonbladet – 21 augusti 1872, sida 2

Då äro vi tvungna att medfölja, stam made mrs Wattson, vi skulle dö, om vi blefve lemnade ensamma. Bullret hade under deras samtal betydligt tilltagit, och man hörde nu raska steg fram och tillbaka öfver golfvet samt en högljudd och häftigt talande röst. Bringade till det yttersta i sin förskräckelse, ställde de sina steg till blåa kammaren, förbi hvilken de måste passera för att kommm dit de skulle. De sprungo förbi dörren i rask fart och uppnådde mr Trehernes rum. Den gamle låg sömnlös i sin säng, orörlig och som det syntes absorberad i sina egna tankar; brorsonen satt påklädd vid hans sida, då den uppskrämda betjeningen knackade på dörren och så snart de erhållit tillständ rusade in i rummet med den förfärliga under rättelsen, att mrs Treherne stått upp och börjat tala. Den otroliga nyheten väckte mr Treherne ur hans dvala och alla brorsonens enträgna böner kunde ej afhålla honom från att stiga upp. Han kastade på sig nattrocken och envisades, att sjelf gå till blåa kammaren, åtföljd af George och sir Henry Griffyths, hvilken sednare äfven blifvit väckt af den allmänna uppståndelsen, Han önskade så mycket att kunna rubba sin gamle vän från hans uppsåt, ty då han ännu icke sett sin dotterdotters lik, fruktade både George och han mycket för den verkan åsynen deraf skulle utöfva på den gamle. George Treherne och sir Henry Griffyths voro fullkomligt öfvertygade, att hela historien om fotstegen och rösten endast voro foster af de berättandes uppskrämda inbillning. Gamle mr Treherne genomdref emellertid sin vilja, och då de allesammans närmade sig likrummet kunde ingen undgå att höra hvarje af de tydligt uttalade ord som yttrades derinne. Qvinnorna drogo sig tillhaka, men do öfriga med George Trehorne