Aftonbladet – 21 augusti 1872, sida 2

Bäst som de så uti en förtrolig krets slutit sig tillsammans, förnummo de midt i nattens ostörda stillhet ett häftigt buller. De lyssnade andlösa, nästan misstroende sin egen hörsel, men nu kunde de urskilja tyd liga steg, äfvensom från hvilken del af hu set de kommo. De foro förskräckta till sammans midt på golfvet och håret reste sig på deras hufvuden, Det kan aldrig vara, ropade den gamle taffeltäckaren Stevens, under det kallsvetten sköljde hans panna, det kan aldrig vara från blåa kammaren, mrs Wattson? I blåa kammaren låg nemligen den döda; det var samma rum, som så kort förut hade blifvit omtapetseradt och nymöbleradt för brudparets mottagande. Jo, mr Stevens, det är från blåa kammaren — det är mrs, som har stått upp igen; Gud vare oss nådig! Hvad skola vi göra ? En rysning gick öfver dem allesammans och en af pigorna kunde ej återhålla ett rop af förskräckelse. För Guds skull var tyst, Hanna, hviskade hushållerskan, knappast i stånd att tala, eljest bringar du nägon olycka öfver oss; åh! mr Stevens, hvad kan det vara ? De smögo sig litet framåt i korridoren och lyssnade med återhållen andedrägt; nu kunde hårda fotsteg höras i blåa kammaren och ljudet af en röst, ömsom högt talande såsom i vrede, ömsom låg och bedjande. Det är min tro; sade Stevens hastigt, satt det är liket, som stigit upp. för att ingifva sin mördare. Sådasa saker harjag hört förr; mordet måste upptäckas. Hvad skola vi göra? frågade den yngste betjenten, tapprare än de andre. Vi kunna väl inte stå så här handfallna; låt oss gå och tillkalla kapten och sit Henry.s