Aftonbladet – 20 augusti 1872, sida 3

Han måste höra om han önskar behålla sin plats, återtog kapten Treherne. Säg onom det, Wyatt, och tala tillika om, att jag ingalunda tillåter någon ohörsamhet. Lät mig nu se de sista Rangervalparne, så får det vara nog för i dag. På den beskuggade, fuktiga skogsvägen, all sin lyx af siden, sammet och hvita plymer, låg den själlösa kroppen af Helene Ireherne — anden hade flytt vid detskott, som i raseri blifvit lossadt af den förskjutne älskaren innan hon hann afsluta len skymfande mening, med hvilken hon imnat för alltid stöta honom ifrån sig. Död och ensam låg hon med ansigtet mot maren och armarne utsträckta framför sig. Med de sista grymma orden, som voro blott lt för sanna uttryck af hennes innersta väsende, på sina läppar — utan ett grand af medlidande för den man hon bringat till salenskap — utan minsta försonlighet eller inger i sitt sinne -— utan en tanke på den 3ud, inför hvars domstol hon skulle stäl as, gick Helene Treherne dit, hvarifrån ingen återvänder. Det var en förfärlig död, men icke förfärligare än det lif som föresått den — ett lif af svek, sjelfkärlek, verldslig ärelystnad och ogudaktighet — iura kunde väl den död, somskulle afsluta stt sådant lif, blifva annorlunda. Och likväl stod hon i ungdomens och lifvets vår, ned den mest löftesrika framtid framför sig ch det är derföre så mycketmera gripande utt nu tänka sig henne, liggande på den idsliga stigen med ansigtet vanstäldt och önderskjutet samt tillfälle för ånger och ättring för alltid förloradt. Mäånne ej i jenna stund — om andarne hafva någon örnimmelse af hvad som tilldrager sig på orden — en, hvars förlossning från stoftet dr föga bättre än dennas, manades dit för