Aftonbladet – 19 augusti 1872, sida 2

tonde Juli och en natt vå sjön. Hvad sä ger du om den affärn ? Hon andades kort och tungt och färgen gick och kom till hennes ansigte. John Read, framstammade hon slutligen med ångest, du är galen. Jag vill gifva dig penningar — kärlek — allt hvad du hegär, blott du tiger och förskonar mig från nägot sådant. Jaså, du börjar att tigga om nåd nus, sade han med ett hånlöje. Jag trodde nog att det skulle komma derhän slutligen, men det gagnar till ingenting — penningar, hvad skulle jag med sådana? — och kärlek, den skulle jag taga emot som mutor af dig, Nell Willis, i stället att få den som min rätt? Härvid fick harmen väldet öfver förskräckelsen och hon väpde sig i vredesmod till honom, svarande: Rätt! Huru vågar du tala om rätt? Min kärlek måtte väl vara min egendom, som jag kan taga och gifva allt som det lyster mig. Men du tog min i utbyte, Nell, och den kan du inte saklöst behålla eller kasta bort efter eget behag, Den var af bättre halt än din, men du har drifvit gäck med den ända tills den inte längre anstår någon annan qvinna än dig. Du har kanske ljugit för mig hela tiden — är det inte så? gna. rare skrek än sade han och väntade med skälfvande läppar på hennes svar, Hon var drifven till det yttersta Sch visste, att han icke skulle tro hane, om hon bedyrade motsatsen, hvarför hon beslöt att tala rent ut.