Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 3

L vaknat hos George, ingick äfven begäret att rycka sig ur don apati, uti hvilken han försjunkit efter sitt åktenskap, och att blifva en verksam och duglig menniska. Det är den önskan, som förr eller senare måste inställa sig hos hvar och en med förstånd att fatta och hjerta att känna betydelsen rf sin tillvaro. Till att börja med fullföljde han det inspektionsskap, han ålagt sig, utan allt intresse; men med växande förmåga och insigt vaknade äfven hågen. Det finnes ett gammalt ordspråk som säger: ju större syndare ju större helgon; hyilket kansko till att börja med låter löjligt, men är ingenting mindre. Den viljekraft och beslutsamhet, som leder en vilseförd in på det rättas stråt, är i sanning mera beunlransvärd och aktningsbjudande, än fortsängen 1 det goda för den, som aldrig hehöft kryssa sin bräckliga farkost fram mellan frestelsernas förrädiska blindskär. Feorge Treherne hade slumrat länge, men Nn gång väckt skall han icke mera somna vå sin post. Det var en af dessa klara soliga Juninorgnar om hvilka vi nyss talat. På trapjan till skogvaktarebostället stod den vackra 3essie. Har du sett till Coles, Bessie? frågade wennes far, som var sysselsatt att rengöra ina bössor. Åh nej bevars, svarade flickan, hvarför rågar pappa alltid efter den der Coles? Jag jar inte sett den der tråkiga menniskan i lag och önskar just att jag siapp. Han unde gerna gå med sitt sömniga ansigte vart som helst. Åh tyst, min flickas, sade fadren små. seende, idu är on bortskämd tös och tycker anske inte att han lagt nog märke till ditt ackra ansigte, är det inte så?2