Aftonbladet – 17 augusti 1872, sida 3

Srem arbete för våra bössor, ty i år skall ingen fågel falla för tjufskytt, om jag ock ej får en natts ro härifrån och till September. Det kallar jag för en ärofull död för en oskyldig fågel att få ett skott af vår unge kaptens hand, men att falla offer för en sådan der eländig krypskytt, det är lumpet. Våra bössor skola nog göra sin tjenst när de behöfvas. Ja, min skall inte förfela sitt mål, sade Poales i en bitter ton. Kapten lät i går tillsäga, att han skulle komma ned till hundgårdarne i dag, men inte vid hvilken tid. Vill du springa upp till herrgården, Coles, och fråga när kapten behagar se hundarne, på det att jag inte då är borta. Coles borjade enligt tillsägelse att långsamt gå nedät vägen. Bli inte länge nu! ropade Wyatt efter honom; en uppmaning, som icke det ringaste tyckes påskynda hans gång. Tänk om jag skulle få se henne, mumlade han för sig sjelf, hon har nu varit hemma en månad, men hittills har jag noga aktat mig att komma i hennes väg. Jag undrar om hon skulle känna igen mig? Det tror jag inte. Ej i fall hennes ögon icke mycket länge skulle hvila på honom; ty han var betydligt förändrad. . Det långa, tofviga håret var nu omsorgsfullt klippt och kammadt, stora mustacher betäckte öfverläppen och han var klädd i nya, snygga kläder, hvilka mycket förhöjde hans utseende. Men oaktadt alla dessa förbättringar af hans yttre menniska, låg i blicken ännu det demoniska uttycket qvar, som han hade, då vi sågo honom sist. Han hade, sedan han kom till Ariscedwyn, kämpat en hård strid med sin dryckenskapslast, Men han hade ett afgjordt målisigte,