Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 2

vidröra eller plocka af dem — sedan fann han hvarje känsla i sitt hjerta kufvad af henne, och då stegrades hans passion till den galenskap, som kom honom att trotsa hederns bud och fresta henne till afvikelse — slutligen öfvergingo alla hans lidelser.i den förtviflan, som förtärde sista återstoden af förnuft och besinning och gjorde honom till Helene du Broissarts make. Han visste allt detta och tallösa gånger hade hans hjerna varit sysselsatt med dessa tankar — under dagens buller och nattens vaka, ja! till och med vid altarets fot, då han svor sin kärlek till en annan qvinna. Från för sta ögonblick han såg Elfrida, till det han nu satt i sin hvilstol, hade han älskat henne och henne ensam — men huru? Det var den fråga han nu gjorde sig sjelf. Då äe olika scenerna i det drama, som häde blifvit uppföråt dem emellan, framställde sig för hans minne, kände han, att hom hade älskat honom lika högt och säkert mera ädelt, ty hon hade alltid sökt hans lycka och välgång framför sin egen. Han genomgick, ända från deras första möte i detta hus, hennes uppförande. Huru blyg och rädd hon hade varit att mottaga hans byllning, huru uppriktig och trofast hon varit i sin vänskap, huru motvilligt hon hade erkänt sin kärlek för honom! Och då hon af omständigheterna — icke genom sin egen böjelse — tvangs att erkänna sanningen — med hvilken förfäran hade hon ej gjort det, och med hvilka förebråelser och sjelfförödmjukelser hade hon 2) derefter betraktat sig sjelf nästan som len syndigaste bland qvinnor. Och då slutigen den afgörande ptriden emellan lycka och ära stod, hade Elfrida förkastat dem förra och afsagt sig det dyrbaraste hon egde — hans kärlek.