Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 2

Vid dessa hans ord upplystes den unga qvinnans ansigte af en nästan helig glädje. I himlen! Ja, George — glöm aldrig att den ligger framför oss! Jag har hittills lefvat ett betydelselöst och obetänksamt lif, men jag skulle i detta ögonblick, äfven om jag kunde, inte vilja hafva det förändradt. Alla mina fel, min svaghet och mina sorger hafva medverkat att utveckla min själsverksamhet. Jag ser nu, George, att lidandet är nödvändigt för att mana css till sträfvan för ett högre mål. Om detta lif kunde blifva, hvad vi sjelfva önska göra det till, skulie vi aldrig tänka på ett kommande. Säg med mig, att du tror, att allt har skett till vårt eget bästa! Han kunde för rörelse icke svara henne. Gud skulle inte hafva tillstadt det eljest, tror du ej så, säg, George? Jo, Elfrida, jo! och det är du, som gifvit mig denna heliga tydning på sorgens mörka gåtor. George, lofva mig, att du vill möta mig i himlen! Hennes röst var så djupt allvarlig, så bevekande, så öm, och hon höjde sina tårfyllda ögon upp till honom. Möta dig! — O, hvart skulle jag ej vilja gå för att möta dig, Elfrida! Hjelpe mig Gud att få göra det der! Försynen har hört mina böner, sade Elfrida, höjande en tacksam blick mot himlen. Gå, George, gå till din hustru — nu har du gjort lifvets börda lätt för mig. Och sålunda skildes de. TRETTONDE KAPITLET. Bättre tankar. Ariscedwyn såg yngre och gladare ut, än på många år, De talrika förbättringar och