Aftonbladet – 16 augusti 1872, sida 2

ELFRIDA ELLER KÄRLEKENS FÖRVECKLINGAR AT FLORENOE MARRYAT. Rätt, Frida? svarade han med den ömmaste ton. Ja, jag vet att du haft rätt i detta, som i allt annat, och det är jag, som haft orätt. Jag tackar dig, gode Gud,) sade hon med hänförelse. Sedan du, George, gifvit mig detta erkännande, kan jag uthärda hvarje pröfning. Du har gjort min pligt lätt — Gifve dig Gud sin välsignelse derför! Sinnesrörelsen var nära att öfverväldiga honom. Tala inte så till mig, inföll han; gäg mig i stället, Elfrida, att du förlåter mig, Kan du det? För hvad? frågade hon. För detta oförsvarliga giftermål. Om det i någon mån sårat ditt hjerta, så har det fullkomligt krossat mitt eget. Säg inte så, återtåg hon, George, vi måste tåligt bära hvad Gud pålägger oss. Pligtens väg ligger nu tydligt framför oss — himlen hjelpe oss att ståndaktigt fortgå derpå. I sjelfva uppfyllandet af våra åligganden skola vi slutligen finna lyckan. Inte jag, Frida; jag kan aldrig blilyeklig med en sådan hustru. Tyst, tyst, käre George, du skall kanske lära dig att älska henne. Aldrig! Mitt hjerta skapades inte att älska tvenne gånger. I himlen, Elfrida, skall jag möta min utkorade brud. ) Se A. B. M 108, 109, 111, 113, 114, 116 117, 119, 120. 122—125, 127—128, 140— 144 146, 148—158, 155—167, 169—188.